Söbben - ledigt!!

Så var det äntligen dags att dra västerut igen. Ett par dagars ledighet i kalendern avgjorde till västkustens fördel. Det var också dags för Calle att kurera sin eventuella hemlängtan. Ni vet borta bra men hemma bäst, fenomenet. Banne mig kommer vi sakna Calle i Stockholm, och visst katten kan han bli en bra bilmekaniker.

Regnet följde oss hela vägen, tja här och där avlöstes regnet av något liknade snö. Vid halv elva snåret var vi så framme efter att ha passerat Uddevalla. Ljusen från varven och bebyggelsen på Vindön speglade sig i havet. Calle var hemma medan vi hade ett par kilometer kvar till vårt Söbben.

Skulle Doris dyka upp? Hade hon ätit av maten som ställts fram till henne? Frågorna var många liksom förhoppningen att hon nu skulle dyka upp i hemmets värme. När det nu är söndag och vår sköna helg går mot sitt slut har visserligen mat försvunnit ur Doris matskål på verandan, men någon katt lik henne har vi inte sett till. Ett par timmars körande-letande runt i trakten har enbart gjort att vi träffat på en massa folk och en förbannad massa katter. Det verkar banne mig som om det fanns mer katter än människor på Söbben. Men som sagt ingen "Kejsarinnan Doris".

Efter att det varit gråväder blev det plötsligt nära 10 grader varmt under söndagen och solen gjorde tappra och ganska lyckade försök att tränga genom gråvädret.

Strax innan skymmningen tog vi en tur ner till Susanne´s brygga. (Även hon har katter). Vad jag ville veta och se var huruvida det skulle funka att använda denna brygga som hemma hamn för vår segelbåt. Trots att vinden kommer ligga på insåg jag det vara v ärt ett försök att förtöja henne där. Återstår att se om jag har rätt.

Helgen är slut, min kära LL stickar strumpor efter att ha färdigställt en jättefin tröja om hon tycks nära nog gömma sig i. Mysig och fin är den defenetivt. Ett inköp av en pannlampa ska nu hjälpa henne att sticka under mörka bilresor.

poff och hej för denna gång.

"Polsk riksdag" i Sverige + Doris!!

Så var det då dags igen. Hur många som läser min blogg har jag inte en aning om, kanske finns det inte en enda som gör det(tja förutom min sambo) men ändå känns det som om jag måste skriva av mig lite av allt som strular till det på kontoret.

Då vi bor i Landets huvudstad kommer vi nu att drabbas av beslut som enbart verkar vara grundade på snikenhet. Det sunda förnuftet har spelats ut för länge sedan i denna "polska riksdag" där ett antal människor genom att skrika ut lögner tillräckligt högt även lyckats få dem till att bli oemotsagda sanningar. Stockholms stad skall införa dubbdäcksförbud på Söder! Allt på grund av ett ytterligt fåtal partiklar som rivs upp ur asfalten av dubbdäck. Att denna partikel förekommer i sådan mikroskopiskt antal att det inte ens går att säkerhetställa att denna är boven spelar ingen roll för motståndarna av dubbdäck.

Den ende som i medierna verkar ha civilkruage nog att gå emot detta vansinne är Robert Collin på Aftonbladet. Mannen som redan visat på vansinnet med etanolbilar och andra sk miljöbilar.

I mina ögon är den bästa miljöbilen,

DEN BIL SOM INTE BEHÖVER TILLVERKAS!!!!!

Bakgrund till mina tankar/ord:

Genom åren sedan 60-talet har jag fram till nu sedan långt tillbaka passerat 200 tusen mil körd sträcka. Fritid och jobb har ofta baserats på detta att jag kört bil. Bilar o trafik har varit ett yrke och ett stort intresse. Med denna enorma mängd mil bakom mig har jag så att säga utsatt mig för alla tänkbara scenarier på väg. Självfallet har jag krockat ett antal gånger. Men med tanke på antalet körda mil får man nog räkna med ett visst antal incidenter.

Under 18 år tillhörde jag och min familj de där JUL-pendlarna. Vi skulle då köra från södra Skåne, till Västergötland, vidare till Närke och sedan via Halland tillbaka till hemmet. Lagen om vinterdäck hade inte slagit genom, vilket gjorde att de flesta av dessa resor gjordes på sommardäck.

Numera har förfarandet inte ändrats markant, jo avreseorten är Stockholm och slutmålet Arvidsjaur! En sträcka på 90 mil som garanterat bjuder på alla former av mer eller mindre välkomna väglag.

Tack vare att staten/Vägverket under denna tid faktiskt höll vägarna rena och plogade kunde resorna genomföras och inte vid ett enda tillfälle körde vi fast.

Lagen om vinterdäck inträdde, samtidigt körde jag långtradare i större delen av Europa. Vinterdäckslagen hade då gjort att vägverket dragit ned på vinterväghållningen i hög grad. NU gällde det inte längre att hålla vägarna fria från snö och is, utan enbart att göra dem framkomliga. Städernas gator som tidigare hållits effektivt fria från snö och is befanns nu vara mer eller mindre lik snödrivor i olika storlek. Så även trottoarer där gångtrafikanterna skulle ta sig fram.

Kör min tradare från södra Spanien, över gränsen till Frankrike där det nyss varit avstängt pga snö. Allt rullar på perfekt genom europa. Jag ankommer till Stockholm där jag lossar 5 ton hos en kund i Upplands Väsby. Lämnar kunde och kör i riktning mot motorvägen. Tvingas stanna vid stoppljus strax innan rondellen och när jag så skall köra vidare är detta omöjligt.

Platt väg ingen lutning alls, ett stopplus, vinterväglag som inte syns på gatan.

IS!!!!!!!!!

Så här lär det ha sett ut i centrala Stockholm under natten! Totalkaos på grund av snö!!!

Här har hundratals bilar stannat och startat före mig, men ishalkan gjorde att jag nu blockerade vägen under ca 30 minuter innan jag lyckades backa hela ekipaget, få nytt grepp för att sedan med ljudande signalhorn, varningsblinkers på passerade det glashala området genom att köra mot rött ljus.

Hade det nu varit så att jag kommit rullande i 20-50 km/t och en person hade passerat på övergångstället. Hade jag då kunnat stanna? Troligen inte trots att bilen hade vinterdäck (lastbilar o bussar har sällan dubbdäck).

"liknande scenarie som kunde finnas 1 km från vårt hus på Orust i förrgår. Ishalka hade gjort att en bil körde av vägen på en raksträcka" Nåon kilmoeter senare var det nära att jag drabbades på samma sätt i en vägkorsning.

Följden av det kunde blivit en oåterkallelig olycka, kanske med dödlig utgång. Allt för att vägverket inte sköter sitt jobb och håller vägar farbara även i halka på vintern. Att vara gångtrafikant i en storstad innebär trots i mitt tycke galna Zebralagar en grav risk att utsätta sig för fara. När sedan gångtrafikanter som i Stockholm tror sig vara osårbara så snart de tar ett steg ut på övergångstället ökar denna risk för olyckor.

Jag frågar mig? OM det nu är så att någon enstaka människa kan bli sjuk på grund av dessa omtalade partiklar hur mäter vi detta i jämförelse med alla de som på grund av den nya antidubbdäckslagen faktiskt kommer att missta livet på grund av att bilar i samma stad inte kan stanna!

Hade det varit en kombination av åtgärder, där en av dem var att lära fotgängarna att de inte är odödliga så att de tack vare sin egen självbevarelsedrift faktiskt visade sig vara ansvarskännande trafikanter även när de går, kopplad till dubbdäcksförbud. Ja då hade kanske det som håller på att ske i Stockholm kunde ge en positiv effekt, som det nu är handlar det enbart om ekonomi för staden. Att det kostar pengar att hålla vägarna-gatorna i gott skick vet alla. Nu kan staden tjäna Pengar på att dubbdäcken förbjuds.

Grunden som jag ser det för att vi ska kunna köra våra bilar på dubbfria däck, är att staten/vägverket sköter sitt jobb och håller våra vägar o gator snö och isfria under vinderhalvåret.

Uppenbarligen har staten/ Stockholm stad råd att vara delaktig i en vad jag tror mängd olyckor som kommer att ske i de områden där dubbdäcken förbjuds. Långt fler människor kommer skadas av dubbdäcksförbudet än de människor som skadas av dessa små partiklar som rivs upp ur asfalten av just dubbdäck.

Ett förslag som jag skulle finna vara genomtänkt är: FÖRBJUD ALL FORM AV FORDONSTRAFIK I STÄDERNA! (vilket visserligen för med sig att folk inte kommer till sina arbeten och en massa andra nackdelar, men som sagt staten behöver då enbart sörja för trottoarerna.

Sluttjatat i detta ämne för stunden.

Höstlov, hurra äntligen var vi lediga tillsammans. Detta gjorde att familjens tjejer samt katter packades i Jeep´n och så drog vi till Orust. Allt rullar på perfekt och vi har det bara såååå skönt. Men så sker det oundvikliga.

"Emress Doris" bestämmer sig för att leta upp manliga katter i närheten. Som tidigare visar hon därför sina kunskaper i att öppna dörrar och eftersom undertecknad glömt låsa ytterdörren tar hon sig lätt ut under gårdagens arla morgon. Att innerdörrens handtag monterats i ett barnsäkert läge verkar inte haft någon betydelse för denna utbrytaredrottning.

Det har gått över ett dygn sedan hon försvann och ännu inte ett spår av henne. Vi flyttade därför hemresan i hopp om att hitta henne och därmed få med henne hem.

Katten borta, influensa som anfallit oss. I LL´s fall påstår hon att det är den beryktade "svininfluensan" medan undertecknad som ibland agerar som ett dylikt djur troligen är imun och har en mera traditionell flunsa.

Hur många gånger vi gått vår runda i närheten och ropat på henne har vi sedan länge tappat räkningen på. Var hon håller hus, vad som skett har vi inte en aning om, hoppet kvarstår dock att vi ska finna henne, att hon skall hitta tillbaka till vårt lilla paradis på Söbben.