
Således gjorde en VW1200, 125 km/t en Opel Rekord klarade kanske 150 och en Volvo Sport 160. För att inte missa de riktiga fartfantomerna typ P1800 som vann lätt med sina 200 på mätaren.
Var nog 10-12 år när jag insåg att detta med vad som stod på en bils mätare inte var hela sanningen. En provtur i en ny SAAB Sonett I, blev troligen mitt första riktiga fart-whoow.

Bosse en kamrat till min äldre bror hade från sitt jobb låna denna läckra låga glasfiber sportbil. Vinden rev genom mitt snaggade hår, ögonen rann där jag krampaktigt höll mig kvar i sätet. Jag var lycklig, så lycklig att jag totalt missade att kolla hur fort vi egentligen körde.
Det var inte Bosse utan hans bror Henry tillika min favis som bjöd på den där totala, optimala upplevelsen av fart något år efter.
En solig eftermiddag, ja är det inte så att alla händelser i livet just sker en solig dag, hörde jag en motors vrål, nja snarare morrande, rytande utanför huset. Där stod den en låg lång vacker bil som jag inte ens kunde märket på utan måste kolla en extra gång. I den samla elipsformade grillen satt ett litet märke med ett katthuvud!

Dags för egen bil, redan hade ett par trimmade moppar och motorcyklar avverkats men ingen av dem klarade ens 150. Ja det gjorde banne mig inte min första bil heller, denna röd/vita 4-dörrars Amazon med B16 motor. Hur jag än pressade gaspedalen emot golvet ville den aldrig komma högre än 140.
Bilen byttes mot annan, som byttes mot annan och snart stod en Ford Crown Victoria utanför huset och mullrade. Den borde med sin V8 klara de magiska 150! Men se där fick jag tji, redan vid 130 gungade bilen och tycktes föra ett eget liv på ett sådant sätt att jag höll på att köra av vägen. Fler försök att någ toppnoteringar gjordes inte med denna farkost.

Efter en sömnbaserad avåkning med en stor Dodge Polara i Halland blev jag av någon underlig anledning ägare till en BMW 700 Luxus. En miniatyr bil som saknade allt även dåtidens bilar ansågs behöva. Ägandet blev kortvarigt och den byttes in emot 60-talets optimala pojkbil. En röd Ford Cortina GT, nu skulle det åkas minsann. En instrumentbräda smockfylld med mätare, riktigt hygglig väghållning, breda fäljar från en Lotus….

Bilarna i min ägo fick bekänna färg, Caprin med sin 3,0 liters V6 klarade med råge 200 på motorvägen från Kungälv vilket verifierades av Göteborgs-polisen som gjorde vad de kunde för att komma ifatt mig. De lyckades först sedan jag stannat vid Torslanda flygfält.
Någon, ja faktiskt ganska många i min omgivning genom åren har myntat at man lugnar ner sig i och med att man blir äldre. Man skulle med andra ord sänka farten och köra betydligt förståndigare. Där har det nog infunnit sig ett genetiskt fel i min lekamen för detta fenomen har jag inte träffat på. Ja i och för sig kör jag inte i 100 genom centrala Göteborg numera, inte heller 70-80 eller ens 50 utanför en skola. Men i övrigt har inget hänt. Fortfarande formligen älskar jag farten, kanske är det ett sätt för mig att hävda mig, att visa min förmåga. Vilket fall som helst är det en egotripp av kaliber.
Det tidigare magiska 160 strecket passerades således för en mängd år sedan. Ofta kan den siffran avläsas när jag rullar till jobbet eller hem.
Detta att få lov att köra fort innebar att jag skaffade en sk racinglicens. Jag befann mig mitt inne i värsta formen av Bil-nördare land med en bil som lystrade till det vackra namnet Sunbeam högt på mi lista. Av en dylik byggdes en racerbil som självfallet skulle bli det värsta o snabbaste av allt. Att detta inte blev verklighet gjorde inte så mycket. Jag fick i alla fall dra på mig den flamsäkra overallen och gasa så mycket jag och bilen klarade, med resultat att jag under en period kallades 5-an. För detta var den placering som jag tycktes hamna på i alla race.
Tävlingar utomlands hägrade och en dag packades bil, fru, ungar och vänner för avresa till Frankrike. Målet var den legendariska staden Le Mans som vid sidan av sitt 24-timmars lopp också under en period arrangerade ett 12-timmars lopp för biltyper som en gång körts i loppet.


Att köra fort ger en vällust känsla inte helt olik orgasmer. Man pressar ned pedalen, adrenalinet stiger i kroppen, tvingar mig att skärpa mig till det yttersta. Var finns gränsen för hur fort man klarar av att köra. Det framkallar en njutning inför kraften som vilar där under motorhuven. En kraft som man tror att man behärskar till fullo (inte helt sant).

Motorn mullar lugnt medan den får svalna av utanför garaget, jag njuter at upplevelsen som gjort mig nästan skakig. En röd BMW rullar in och parkerar bredvid mig, en va företagets kunder. Jag öppnar bildörren när han kommer fram till mig.
-Jag var heltsäker på att det blviit något allvarligt fel på min bil, tänkte att jag kanske borde lösa p-biljett, sa han och log. Att han ansåg att jag kört jävligt fort när jag passerade honom stod utom allt tvivel, han hade kört omk 215!!
Kan det vara så att dagens moderna fartkamror enbart finns där för att en gång kunna fånga mig eller någon av min gelikar tro.
Jaha gott folk, där var lite motor-nörderi för de som har intresse av detta fenomen.
PS.Måste fylla på med att jag faktiskt en gång kört 240 med en Kawa 900, detta gör jag aldrig om det var ju livsfarligt. Fanskapet har ju inga stödhjul. DS
kram alla goa och o-goa läsare och vänner.