Kvartersfundringar o lyxbilar i Fjollträsk

Fundringar kring ett kvarter.

Hissen har gallerdörr som skramlar lite när den stängs med ett avslutande klonkande nära nog kassaskåps mässigt ljud. Tre personer är allt som den härbärgerar under sina resor upp och ned i det likaså burliknande hisshaktet. Inne i hissen är det mahogonyliknande trä och välputsade speglar.

Den välvårdade hissens karaktär helt i avsaknad av klotter förljer med ut i trapphuset där stora ljuskronor hänger ned från taket. Att ingen förstört väggarna, att trapphusen är renstädade tycks förflytta mig till en annan värld. En värld som ej tidigare knappt existerat på vykort.

Lugnt flanerar jag längs trottoaren mot mitt slutmål. Redan utanför vår port ser jag en Range Rover, en Hummer, ett par Mercedes, en Jagga.

Tar till vänster där huset slutar och finner ytterligare lyxbilar. Porsche tycks i kvarterat vid sidan av Range Rovers vara motsvarigheten till Volvo V70. Här finns de inte utan är ersatta av XC70-80-90 samt inte att förglömma BMW och Audi´s 4 hjulsdrivna vagnar.

Trots avsaknaden av äldre Svensson-bilar i kvarteren har finns där dock personer som anser sig behövande av en billig tillika defekt bärbar DVD spelar (nypris under tusenlappen) och i sina ansträngningar att äga denna dyrgrip slår sönder en sidoruta på min gamla Jagga.

Mina steg för mig vidare till kvarterets ICA handlare som gjort allt för att vara betydligt mera exklusiv än andra handlare. Väl inne i butiken som faktiskt har en imponernade fisk och charkdisk råkar jag höra två män i samspråk. På intet sätt avslöjade deras klädsel storleken på deras bankkonton. Inte förrän den ene som i förbifarten berättade att han köpt något föremål på auktion dagen innan i Milano och i morgon skulle han ut och jaga! De tycks helt kort disskutera mat och väljer att inhandla en paket färdiga pannkakor att värma i micron. Undras om det är en

OBH Nordica Piano-Black?!

Mina inköp går förhållandevis fort, köper fryst torsk och känner mig inte ett dugg skyldig då denna torsk varit död en längre tid och föga bryr sig huruvida torskbeståndet är på upphällning eller ej.

Död infångad och paketerad är den i alla fall med prislapp och allt.

Snart är jag tillbaka ute på trottoaren. Trots det grå vinterrusk vädret passerar en blänkande Aston Martin i korsningen. För några veckor sedan en solig dag hade jag bromsat in och kikat extra noga på vad som troligen var denna bil. Så vanliga är de nu trots allt inte.

Gråslaskigt vinterväder i Stockholm och en mängd lyxbilar. Varför har man en Range Rover, XC90, Hummer eller annan fyrhjulsdriven bil inne i centrala stan`? Bilar som med glädje i stadstrafik suger i sig både 1-2 o 3 liter per mil? Som dessutom kräver en betydligt större p-ruta när den väl skall ställas undan för natten. P-hus tycks inte vara allt för vanliga i dessa kvarter.

Det hela liknar i mångt och mycket London syndromet anno 1970 talets mitt.
Som bilentusiast fann man en mängd supersportbilar typ: Ferrari, Maserati, Aston, Porsche mfl som alla hade framlevt sitt liv inne i stadskärnan. Flera av dem hade defekta växellådor just på grund av detta liv. De kördes aldrig så fort att 3an,4an o 5ans växel behövdes.

Som en av anledningarna till extrapris vid försäljning var just dessa defekter. Hur ställer sig detta till de sk superfordon som körs i Sthlm´s innerstad? Ja jag vet inte, har kvaliten bättrats så att de numera tål ett liv i hastighetsspektrat 0-60 km/timman?

Jag förstår inte uppkomsten av denna mängd prestandafordon i centrala Stockholm men som den bilnörd jag är njuter jag av att på nära håll få se dessa drömbilar.

Bättre förr? Vad har hänt utveckling eller inveckling?

Förr i tiden kostade en Marabou chokladkaka en krona, en storstrut gick på 1,25. TV ståtade med först en enda sedan två kanaler oftast i svart-vitt om man nu inte gick på TV-profilens aprilskämt och sprättade upp ett par strumpbyxor och tejpade fast dem framför bildrutan. På detta sätt skulle man få färg-TV!

Det var tider det! Dåtidens ungdomar-killar drömde om en Röd PV-sport, en lika röd Ford Cortina GT eller en BMC Cooper S. Ja om man inte tillhörde raggarna som föredrog en Krom-Vicke. Oftast trodde den yngre skaran att hastighetsmätaren på en bil också angav dess möjliga toppfart. Endast ett fåtal bilmärken klarade dock av 160!

Barnskydd fanns inte och säkerhetsbälten var en ganska onödig modernitet.

Viktigare för oss ungdomar var istället dubbla förgasare, en mängd extraljus i fronten, träratt, sk pepitatejp anbringad lite här och var samt en sk GT-stol. Helst också de där nya radialdäcken men däck till bilarna låg ganska långt ner på listan. Till denna smet lades även en Blaupunkt Frankfurt radio med två högtalare sen var lyckan gjord, i alla fall sedan man lyckats ratta in Radio Luxenburg eller Radio London. En perfekt tjejmagnet var skapad.

De som valde att köra Jänkare skulle självfallet ha en rävsvans i radioantennen, en skivspottare för 45-or, luddiga fårskinssplädar och framför allt gott om plats både inne i bilen och i dess bagage (backar med pilsner o dylikt).

Soppan var billig, vi körde bil för att det var så förbannat kul. Att det dessutom var en föregångare till de senare uppdykande ungdomsgårdarna spelar nog in. Till morsan sa man att man skulle ut och åka en sväng!

Omkring 1972-3
Även vi växte upp en smula skaffade mer permanent flickvän eller fru samt bostad och barn. Bilarna fanns dock kvar och hade för min del funnits i båda lägren för att nu utkristlliseras till engelska sportbilar. Sådana där trånga saker med dåligt om plats för fler än två. I en dylik gjorde min äldsta dotter sina första bilturer. Hennes babylift visade sig få perfekt plats bakom bilens två sportstolar om än lite inklämd. Vind i det lilla hår hon som baby hade blev en standard i ur och skur. För det mesta var ju sufletten nedfäld.

På vintrarna fick en A-B bil ta över(bil med tak tänkt att transportera folk i,inget mer). En av dessa vintrar var det en MG Magnette (Farina) med många år på nacken. Den mörkgrå vagnen hade allt en bra vinterbil borde ha. Ganska smala hjul på 13" fäljar skodda med radialdäck. Ett stort bagage och en rymlig kupe fylld med läder och ädelträ samt den där obligatoriska mängden av instrument framför föraren. Att den dessutom hade sportmotor med dubbla förgasare gjorde den snabbare än många andra vagnar.

Snön föll som den brukade göra på vintern, ja i Skåne där vi bodde vräkte den ner och lades sig som gigantiska drivor på marken och vägarna. Det var Jul och som traditionen bjöd skulle vi göra vår alltid återkommande rundtur. Detta innebar för vår lilla familj att denna packades in i en bil för resa norröver. Med MG´ns bakända jazzande i sidled tog vi oss ut från villakvarteret bara för att som väntat finna att gatan var renskrapad från snö. Det här skulle inte bli några problem. Snart var vi ute på den renskrapade motorvägen, 1622cc motorn röt genom förgasarna när vi accade och farten var snart uppe i dryga 110. Vi följde helt enkelt trafikrytmen och de andra bilarna som självfallet liksom vi körde på sommardäck. Vid sidorna av vägen låg höga vallar av snön som tagit bort.

De skinnklädda ryggstöden fungerade utmärkt som "barnskydd" till våra två flickor i baksätet (som saknade bälten). Vid Halmstad var det så dags att ta av in på Nissastigen för vår vidare färd. I baksätet räknade flickorna redan Julgranar på var sin sida av vägen. Allt för att ha något att göra när de inte ställde den obligatoriska frågan när vi skulle vara framme. Resan gicks om på räls, vägen var nästan helt ren från snö som istället bildade stora drivor på dess sidor. En sprillans ny Clarion stereo med kasett hade konverterats till plusjord och spred välljud genom fyra plasthögtalare inne i bilen.

Smålands Stenar var nästa stopp för en på dessa resor obligatorisk korv och pommefrittes paus. När vi någon timma senare äntligen var framme vid vårt första slutmål drabbades vi av den första halkan inne på bygatorna bredvid min dåvarande frus föräldrars bostad strax utanför Ulricehamn. Bilen sladdade sig fram ett par hundra meter.

Juldagen kom och med den vidare färd till Närke via motorvägen. Nu drabbades vi för första gången den vintern av vinterväglag-snö strax norr om Husquarna. Fyra djupa snöspår i vardera riktningen på motorvägen. Redan hade vi mött och passerat ett flertal plogbilar i fullt arbete med snöröjning.

Farten gick ned en smula när vi rullade vidare på våra sommardäck, med redan vid Ödeshög var vägen åter fri från snö och fortsatte att vara i detta skick. Vadstena, Motala, allt gick som en dans utan att vår MG jazzade det allra minsta. Julresandet fortsatte på samma sätt utan några som helst problem trots att det var snö och vinter. Vi kom hem till Skåne utan några som helst problem, skulle varit detta att min dåvarande svärfar inte skottat ordentligt vid sin garageinfart.
2008
Snön faller och skapar kaos runt hufvudstaden. Snön vräker ner och plötsligt är vägarna nära nog omöjliga att använda om man nu inte har 4 wheeldrive och rallydubbat.
Sedan år 2000 har vi haft en lag om vinterdäck i vårt land, således borde ju allt vara perfekt.

Men hur ser det ut i vår verklighet, en verklighet där vi billister betalar enorma skatter och avgifter för att kunna köra med våra fordon och numera har svårt att ta oss fram till och med på våra motorvägar när snön faller. Av den enkla anledningen att snöröjningen numera inte fungerar till närmelsevis så bra som den en gång gjorde. Vägverket påstår i sin propaganda att de allvarliga olyckorna sjunkit med 14% sedan införandet av vinterdäck.

I mitt stilla sinne undrar jag hur många procent ytterligare de skulle gå ned om väghållningen hade haft samma standard som innan införandet av vinterdäck. Då när man faktiskt kunde resa landet runt på sommardäck!!!

Kan det vara så att vägverket genom lagen om vinterdäck kunde dra ner på på väghållningen eller varför inte helt skita i den. I mina ögon är det vad som skett.

För ett par år sedan skapade jag kaos i Upplands Väsby då jag på grund av avsaknad av snöröjning fastnade vid ett stoppljus med min långtradare med en enorm köbildning som följd. Enda möjligheten för mig var att backa ett hundratal meter och ta sats för att sedan passera denna glashala korsning oavsett det var rött eller grönt. Men de som fanns bakom mig i kö hade inget intresse av att backa den saken var klar.

För några timmar sedan ägnade jag all min erfarenhet av bilkörning för att ta mig mellan Uppsala och Stockholm. En extremt dåligt snöröjd motorväg med tät trafik som knappt kunde ta sig fram.

Det känns som om hela denna trafiksäkerhets gimmic lagts över på oss billister och att vägverket sparat en mängd slantar på att tvinga på oss vinterdäck till höga kostnader för att sedan själva banta sina utgifter för snöröjningen….

Tja nu har jag gnällt i detta ämne som lär följa mig så länge jag och bilar finns med i leken…..tar gärna vinterdäcken men vill ha tillbaka snöröjningen som var värd namnet. På den sist nämnda sträckan fanns inte en säger en enda plogbil under min färd.

Kanske var det verkligen bättre förr?

klockan 12,44 20 november 2008

HURRAAAAAAA

Leonella, Tilde, Madelene har blivit mostrar medan Christian faktiskt blivit morbror.
Vilket innebar att det äntligen efter dryga nio månaders väntan var dags för min fd lilltös Nettan att bli mamma till en liten flicka. Kvart i ett strax efter lunch kom detta lilla underverk till världen och gjorde slut på för Nettan den jobbiga väntan och för mig den där nervositeten som funnits de sista veckorna inom mig.

Ett sms fick mig att gå i taket avlycka för Nettan och Emils skull, nu var de föräldrar och deras liv kommer aldrig mer bli det samma som tidigare.

För mig känns det väldigt extra kul då jag inte fått bli morfar till mina tre övriga barnbarn. Att barnen inte behöver älska sina föräldrar respektive att föräldrar inte nödvändigtvis behöver älska sina barn börjar nog allt mer bli en verklighet för vissa av oss, mig inlkluderat. De övriga tre barnbarnens existens är något som jag enbart har kännedom om ryktesvägen, ännu vet jag inte ens vad min fina Madelene´s lille kille heter i förnamn och kanske kommer jag aldrig att få veta detta. Något som jag är väldigt ledsen över men så länge viljan från hennes sida inte finns lär det kvarstanna vid detta faktum. Hela hennes och min sons liv är stora frågetecken för mig, jag är inte delaktig och vad jag kan förstå har jag inte heller ett dugg att göra med hur de mår eller lever.

Av hela mitt hjärta hoppas jag dock att de får en lika stor portion av lyckan som jag har fått och kanske lyckas de med att få barn som även som vuxna kommer att älska dem.

Nu har jag i alla fall fått ett riktigt barnbarn som med stor säkerhet är det sötaste som någonsin setts. Dessutom har jag lyckats bli plastmorfar till två söta tvillingar tack vare min bonusdotter

Karolina. Så helt utan morfars syndromet är jag inte.

Grattis till Nettan o hennes goe Emil och deras lilla dotter.