"Mer skrivklåda om forntiden"

"Mor är rar, far ror mor" citat ur Folkskolans Läsebok för klass 1 på femtiotalet. Texten var troligen påkommen redan långt tidigare och redan som liten gosse lärde jag mig att ändra texten till. "Far är rar, mor är en orm!"

Den första devisen stämde så till vida att far var "Kapten" på skutan. Därför blev det självfallet så att far var den som körde familjens bil när en sådan anskaffats. Han, familjens överhuvud styrde med säker hand denna familjens dyrgrip och statussymbol nummer ett. Visserligen var det inte så vid automobilens födelse, då det var sk "Motormän" i skinnrockar, keps och motorglasögon som framförde automobilen.

Henry Ford var mannen som satte Amerika på hjul heter det ofta och troligen bar han ansvaret för att också Europas män började köra bil redan på 20-30 talet. I Europa och Sverige tog det lite mer tid men redan på 50-talet började innehavet av bilar synas i vårt land.

Bilismen bredde ut sig, bildesingers och andra visionärer spådde en lysande framtid tack vare bilen. Man designade bilar som folk ville ha, eller rättare sagt som man trodde att de ville ha.
Allt medan vi småkillar drömde om att bli pappor, inte för att bli förälder utan just för detta med att vi då skulle köra bil! Vi var alla helt säkra att just detta med att köra bil var en del av "Pappa-kitet".

För att nära drömmen skrotades barnvagnar på sina hjul, ja ett litet fåtal av oss hade redan blivit innehavare av en trampbil. Oftast tillverkad med en kaross i masonit tillverkad i landet. Medan vi andra som sagt byggde våra egna tramp-lådbilar.

I USA designade man bilar för amerikas motorvägar. Gigantiska tunga plåtkarosser,friserade med en mängd krom. De vägde ton vilket krävde stora törstiga motorer för att driva fram dem. Krom och finesser till max skulle det vara, troligen var det redan då devisen "If it don’t work-chrome it!" dök upp här i Europa vilket stämde bra på de flesta amerikanska bilar och motorcyklar.

Motorer med flera hundra hästkrafter monterade i en bil som nästan totalt saknade väghållning och vars bromsar föga matchade motoreffekten. Men vad gjorde det i ett land där 55 MPH var hastighetsgränsen. För det mesta kröp de amerikanska bilarna fram i snigelfart bland tusentals andra.

I Europa var det ofta racerbilar som visade vägen. På racerbanan likväl på Europas ganska dåliga vägar (frånräknat Tysklands Autobahn) var väghållning viktigare än hästkrafter.
Våra bilar var mindre lättare, krävde mindre bränsle men var nära nog lika snabba som de amerikanska. Ja i många fall vann europeiska bilar lätt i prestanda jämfört med sina amerikanska konkurrenter just på grund av bättre väghållning.

Vi smågrabbar satte fingeravtryck på bilars sidorutor i våra enträgna försök att kolla på den aktuella bilens hastighetsmätare för att se hur fort bilen gick. Långt senare skulle vi lära oss att just hastighets-mätarna inte angav bilens toppfart. Men denna attraherande konskap gjorde att våra tramp-lådbilar självfallet utrustades med en dylik mätare, antingen den nu var av äkta vara eller den var tillverkad av en pappkartong med siffrorna prydligt skrivna.

Reklammakare och visionärer förstod tidigt att designa bilar för män, men också för deras drömmande söner. Ja ett fåtal siade om bilar speciellt gjorda för kvinnor, bilar som var kompakta och lätt kunde lastas med barnvagnar eller varför inte kombineras med ICA´s kundvagnar när mor i huset varit på shopping.

Pappas bil skulle vara vräkig, snabb, sexig. Den skulle utandas makt och pengar. En kromlist extra var viktiga attribut liksom ett GT märke. Framtidsbilen skulle drivas med atomkraft, kanske den till och med skulle kunna flyga.

Snart insåg man behovet av att automobilifiera även barnen de var ju framtidens bilägare, leksaksindustrin kom att tillverka små kopior av orginalen, men nu med trampor eller varför inte en elektrisk motor som framdrivning. I speciella fall fanns även de "barn"-bilar som drevs av en gräsklippare motor!

Hade far i huset en vräkig Ford Fairlane skulle sonen ratta en likadan!

Trist nog var det få av de svenska barnen som det var förunnat att köra omkring på egna tomten i en Fairlane, Bel Air eller varför inte i en Volvo P1800 och en SAAB. Även de senare fanns representerade i floran av läckra trampbilar för de som hade fet plånbok, billiga var de inte!

Borta var de enkla trampbilarna tillverkade med en kaross i masonit och enkla barnvagnshjul. Ja borta var de inte, de var ju vanliga i vårt land. Men från det stora landet over there och inte att förglömma från Storbrittanien kom en mängd kopior av de stora orginalen.

Mest känd här i Europa var nog de Austin bilar som tillverkades av krigsinvalider efter andra världskriget. Att dessutom tillverkaren var Austin själva gjorde att bilarna var välbyggda och gjorda för att hålla.

När den samlade motorpressen 1962 skrev ned sina visioner inför 80-talets bilar, talade man dels om atomkraft som drivkälla. Man beskrev hur bilarna skulle kunna utrustas med telefon, med en radio-manick som gjorde att man på motorvägar slapp köra bilen. Föraren kunde ta plats vid ett utfällbart fikabord tillsammans med övriga familjen. Bilen var en kombination av bil, flygplan och båt.

Plus alla de gadgets som Agent 007 hade i sin Aston Martin DB5GT.

Ingenstans talade man om att bensinen skulle ta slut eller att we och fasa bilen redan på 80-talet skulle framställas som världens största miljöbov.

Detta bekom inte oss drömmande blivande bilförare.

Trambilarna från denna tid är idag högt värderade samlarobjekt. Att finna en dylik i samma prisklass som en modern lyxbil är inte helt ovanligt.

Jaguar XKR 2008

SAAB 96

DeSoto 1958

Alfa Romeo
o en E.type

back to the -ies , en återblick

Just som nyss störda lössläppta bålgetingar surrade den lilla motorn under den lite matta mörkgröna motorhuven allt medan en Philco bilradio gjorde vad den kunde för att tillföra lite musik i den i övrigt av oljud fyllda kupen.

Mellangvågsfrekvensen fick var och varannan minut justeras då kanalen inte tyctkes hålla fast, vilket gjorde att radion allt som oftast enbart tjöt högt. I det skinnklädda baksätet kunde jag som yngste passagerare i bilen dock inte höra annat än oljuden och skramlet från bilen.

I instrumentpanelens mitt fanns en stor hastighetsmätare vars nål vibrerade och pendlade fram och åter. Med hjälp av bålgetingarna tycktes den göra fruktlösa försök att komma till 80km/t strecket, men vägens beskaffenhet, kanske motvind gjorde dock allt för att begränsa framfarten.
Hallandsåsen tycktes anta proportioner av Mount Everest när den lilla Morrisen kämpade på 2-an men oftast 1-ans växel för att tvinga sig upp för backen. Med 1-ans växel i läge tjöt den osynkroniserade växellådan hysteriskt som om den skulle explodera vilken sekund som helst.
Hallandsås Motell välkomnade oss vilket var av stort behov både för oss resenärer men inte minst för pappas Morris Minor som här behövde kureras med både vatten och olja i massor.

När resan åter anträddes tog min fars fästmö plats i baksätet, troligen för att komforten i bilens framstol inte var allt för mycket att skryta över. Jag fick härmed sitta fram och se på hur pappa körde bilen. Då och då fick jag äran att växla. Under denna och liknande stunder kändes det som om jag själv körde bilen, en stund av genuin lycka.

Hastighetsmätarnålen pendlade nära 100km/t när bilen rusade ner för backen. Det skrek om däcken i varje kurva ända fram till regnet började ösa ner. Nu fick bilens vindrutetorkare göra skäl för namnet vilket de inte tillnärmelsevis lyckades med. Allt som oftast stannade de av någon form av utmattning. Längs dörrarna och bilens fönster sipprade vatten in i bilen, allt medan alla rutor immade igen. Som CO-driver fick jag torka rutorna med en handduk på insidan allt medan resan fortsatte.

Strax innan Helsingborg avlöstes regnet av strålande sol. Pappa styrde den lilla Morrisen säkert genom stan till Råå där vi fann en tältplats. Ryggåstältet sattes upp och efter avslutat värv tog vi åter plats i Morrisen på jakt efter en restaurang.

Troligen körde vi bara nån knapp kilometer, i ett hus som mest av allt liknade en större villa fanns vårt matställe. Där på verandan till huset dukades så för första gången i mitt liv upp en verklig delikatess. Stekt kyckling med stekt potatis och gele! Aldrig tidigare i mitt liv hade något så ljuvligt kommit över mina läppar och mina problem med att besticken löste sig genom att pappa och hans fästmö berättade att man fick äta låren med händerna!

Den natten öste regnet ner om möjligt värre än under resan. Morgonen blev därför mycket fuktig, fästmön var grinig till max och tycktes inte alls acceptera vädret. Pappa föll till föga och allt vi haft med som nu var dränkt packades in i Morrisen för hemresa.

Morrisen blev kortlivad i pappas ägo och efterträddes av en riktig lyxbil. En Wolseley 4/44 med fyra dörrar, läderklädsel och äkta valnötsträ på instrumentpanelen. Framdörrarna var vad som kallas gangster dörrar och öppnades i framkant.

Ett par månader senare skulle passargeradörren visa sig vara mitt första möte med döden, då jag på barns vis fingrade på handtaget. Pappa styrde in i en västerkurva ganska fort när dörren öppnades och undertecknad hände med.

Kramaktigt hållande mig fast i dörren medan pappa gjorde vad han kunde för att få stopp på bilen.

Slutligen stannade bilen men ett par meter före detta ägde rum tappade jag taget om dörrhandtaget och föll ut på grusvägen. Lyckligt nog kom ingen mötande trafik varför mitt första möte med döden slutade med ett par sönderskrapade byxor och lite skrapsår.

Pappas nästa bil var en Opel Olympia Rekord. Hmm den existerade dock bara ett par månader, detta var bilen som skapade begreppen "Gevalia-alltid nyrostad" mfl vilket stämde exakt på pappas Opel.

Odengatan i Göteborg var bilvärlden i ett nötskal, här fanns de alla. Här kunde pappor och deras söner gå omkring och beundra de nya bilmodellerna, provsitta, hämta brocshyrer och för en stund drömma sig bort. Ska jag köpa en Porsche eller den där fräcka Karmann Ghia´n? undrade pappa som om han verkligen ville ha ett råd av sin då 7 årige son.

Det blev en Karmann i ljusblått och vitt. Troligen inte helt ny men nästan. Nu var pappa kung och jag hans prins när han styrde bilen mot det nybyggda bostadsområdet i norra Götet. Kortedala var framtidens stadsdel i staden, det var här allt skulle ske och upplevas.

Jag förstod inte riktigt hur det förhöll sig men här bodde en av pappas dambekanta. Kanske var det ännu en fästemö om man nu kunde ha två? Hon gillade vilket fall som helst den nya fina sportbilen och gavs självfallet en första provtur med mig sittande i det ack så minemala baksätet.

Som den yngre av två söner i en barnaskara på 11 syskon misstänker jag att min pappa fick kämpa hårt för att göra sig gällande under sin uppväxt. När hans äldre bror fick möjligheten att först ta realen, sedan studenten fick det räcka för deras föräldrar i utsvävningar på kunskapens altare för de äldre barnen. Min far som tidigt börjat att brottas kom att bli polis. Inom detta yrke kunde han fortsätta sin karriär som brottare samtidigt som han uppbar lön.

I sina tankar stod det snart klart även för mig som barn att han ville tävla framför allt mot sin äldre lycksammare bror. I en ladugård började han bygga en motorbåt. Hon för liksom alla andra flytetyg var det fråga om en "hon" döptes till Elvira efter pappas flickvän, eller rättare sagt efter hans ena flickvän, och var vårt sommarnöje under en sommar. Som tillförordnad kapten styrde jag Elvira längs kusten upp till Orust och Nötesund allt medan pappa och hans fästmö mest höll till i ruffen med dörrarna stängda.

Båtar och fräcka bilar var helt klart en del i min fars liv. Senare skulle pappa köpa en av de första Mustangerna som rullade i Göteborg.

En "Manhasset Green" Mustang Hardtop av 1965 års modell. Under den långa huven ruvade en stöddig sexa på 145 hästar vilka slungade bilen fram till otroliga hastigheter, men mera om denna och andra fordonseskapader kommer troligen senare.

kram alla goa och o-goa läsare o vänner

vad är väl en bal på slottet

Vind i seglen, traditi raj raj raj… ja visst blåste det lite, kan ha varit omk 3-4 sekund meter inte mer dock när vi steg ur bilen rakt in i den fruktansvärda kylan utanför bildörren. Knappt 100 meter från oss hägrade den uppvärmda terminalbyggnaden. Likt myror på väg in och ut ur stacken kryllade det av människor likt myrorna på väg in och ut. Självfallet tog vanans makt över också oss varför vi sällade oss till myrorna och befann oss kort senare inne i stackens värme.


Så fick vi då våra biljetter och förberedde oss för att stiga in i det allra innersta heligaste. Likt en lång orm slingrade sig människorna in i tunnlar och labyrinter för att sluta framför den slutgiltiga porten. Porten till vår alldeles egen fristad under de kommande 24 timmarna.


Knappt inkomna i fristaden drogs vi så av tidtabellen ut på vandring i dessa labyrinter för att infinna oss framför en herre i mörkblå uniform. På hans axlar lyste förgyllda ornament, likaså runt handlederna på han kavaj. Efter en stunds uppenbar planering blir vårt sällskap som nu utökats med A & s anvisat ett bord med tillhörande utfodringsinstruktion. I denna skulle vi så alldeles själva avgöra på vilket vis och med vad vi skulle utspisas med.

M/S Askungen eller som hon troligen döpts till i en Julia Roberts/Pretty woman film- "Cindy-fucking-rella" rörde sig redan sakta ut genom hamnbassängen. Vi var på väg på denna får flykt från den grå kalla verkligheten om än enbart för en så kort stund som 24 timmar innebär.

Att finna en utsökt Sjötunga på sveriges baksida fanns inte med i min fantasivärld men så var faktiskt fallet. Det var inte utan att jag/vi tyckte synd om våra vänner som avnjöt någon form av kött. Under sittningen passerade vilket fall som helst en mängd ljuvlig mat våra läppar. Inte utan att undertecknad hoppades på en tupplur efter maten. Men så icke-tji vad jag bedrog mig. Visserligen hann vi ned i vår temporära boning en ort stund, dessutom synades omfattningen av alla de produkter som gör dylika utflykter till något lönsamt för arrangörerna. Vi avstod dock i detta ögonblick att låta våra surt förvärvade intäkter rinna ut mellan fingrarna.

Denna utflykt till shoppingens mekka avlöstes i stället med intimt umgänge till musik. Värmen steg, fötter trampades på, humöret steg om möjligt än högre och tycktes nå stjärnorna. Med ömmande fötter sökte vi oss till lugnare nejder där en gigantisk räkmacka delades olika på två. Våra vänner hade sedan länge försvunnit till sin egen fristad.

Lycka är att snarka på kapp, troligen gjorde vi det för snart befann vi båda oss hos John Blund. Enbart för att Hungriga vakna nästa morgon. Föregående aftons intima umgänge till musik kändes dock fortfarande i min vänstra fot i form av en mycket svullen aningen skadad "ring"-tå.

Vad göra denna förmiddag? Ganska snart befann vi oss sittande i en av bevattingsetablissimangen där 5 vackra glas befann sig fyllda med en gyllengul vätska av mycket bestämt anglofilistisk karaktär. Ja ett av dem var av samma härkomst som vi, nämligen svensk.

Allt går att sälja med mördande reklam heter det i en sångtext och banne mig vet om det inte stämmer. Redan namnet gjorde att vi var positivt nyfikna på denna svenska dock svagt gyllenbruna dryck. Skulle den motsvara de högt ställda förväntningarna, eller?

Eau de Vie- eller varför inte den keltiska översättningen av dessa ord – Uisge beatha (ishke baha) som stammar från Gaeliska ordet "Uisge". Med andra ord Whisky. Livets Vatten.

Vad krävs då för att man ska få kalla en dryck för whisky? Inte katten kan jag förstå det än mindre efter att ha smakat på Sveriges nyaste dryckes stolthet. Mackmya!! Smakmässig efter mina egna smaklökar kunde denna sk whiskyliknande dryck närmast jämföras med en rumänsk vodka av sämre klass som jag provade för 30 år sedan.

Möjligen kunna denna dryck som kostar omk 500,oo flaskan duga som motortvättmedel. Dock ej att anbringa på bilar – motorer av anglosaxisk härkomst.

Kvar fanns så de fyra sorter som vi i lugn och ro avsmakade allt medant "M/S Cindy-Fuckin-Rella" stävade mot hufudstaden. Efter att ha smakat på fyra sorters whisky insåg vi att vi lärt oss enormt mycket om denna dryck. Fin God whisky hade hamnat långt ner på vår 10 i topp lista även om de inte halkat utanför denna. Vi drack Bushmills, Glenkinchie, Royal Lochnager o Talisker. Klara i vårt värv höll vi fast vid drömmen att kanske inhandla en av favoriterna i shoppen.

Vi insåg dock att vår favorit låg i en prisklass långt över vår nuvarande betalningsförmåga. Om därmed högt pris är det samma som god smak, ja då har vi defenetivt en dylik. 1800,oo kronor för en flaska var lite i högsta laget. Så när den här gubben fyller sina modiga 60 står en Royal Lochnager högt på önskelistan den saken är klar. Med i bagaget hem fick vi dock en tre-pack Laphroig vilket inte lär gå av för hackor den heller…

Mera mat avlöste och innan vi gled in till kaj hade undertecknad nyktrat till. Nu var vi tillbaka i kylan som kändes minst lika trist och besvärande som det varit vid vår avresa. Ja just det nu verkade vi vara populära resenärer varför vi fick gratis sk lyxkryssning i present… vad nu detta kan innebära. Förhoppningen är dock att denna kommande resa skall innefatta ett nytt möte med den gyllenbruna drycken i olika tappningar, mer intimt umgänge stående till musik och mer god mat…

Kram alla goa och o-goa läsare och vänner.

En varning att beakta!!!
Whisky är en dryck som framställs i huvudsak i Scottland och Irland med omnejd, avstå från dylika kopior av denna dryck framställada på annan ort i världen. De äro enbart bleka kopior om ens det.

Dags att summera året

Livets skiftningar verkar banne mig vara som årstiderna, ofrånkomliga, kanske inte alltid välkomna och oftast sker det när man minst anar det. Detta även om man nått min sk aktningsvärda ålder borde ha en viss erfarenhet och minne av just dessa livets skiftningar.


En sönderklämd tumme i mars, semester på västkusten anullerad samt avslut på en relation någon månad senare.

2008 kommer jag att minnas resten av mitt liv den saken är klar om nu inte min högra tumme faller av! Den har allt sedan olyckan på jobbet gett sig till känna i tänkbara och otänkbara sammanhang och lär finnas kvar allt medan FK dissukterar huruvida de skall betala sjukpeng för de nära 3 månader som jag tvingades vara hemma. Enligt klassificeringen hos FK ska tummen räknas som en form av invaliditet!

Allt sedan inköpet av min XJS har tanken funnits att bygga om den till en öppen bil. Att helt sonika såga bort taket på den. Sagt och gjort en dag stod den där nedcabbad vilket gjorde mig positivt överasskad. Förstärkningar var monterade och provkörning av bilen utföll med postivt resultat.

Om jag nu frånräknar att bromsarna fram på bilen havererade. Detta gjorde att endast mycket korta turer företogs med bilen den gångna sommaren.

Segelbåtens inredning hann bli färdig och de första lagren av lack ströks. Kanske skulle den hinna sjösättas innan sommaren var till ända.

Två gånger under sommaren utökades mitt Jaguar innehav. Dels av den kopparfärgade som inköptes enkom för att bli reservdelar.(den kördes utan problem från Göteborg till Uppsala) samt den gröne som avhämtades samma dags som motorn i min blå sa upp sig på väg till macken. Denna BRG färgade Jagga fick så trots ett visst oljud från bakaxeln bli min vardagsbil. Ett oljud som skulle ställa till det för oss i slutet av året.

Troligen var tummen en bidragande orsak till att krabbfiske på västkusten ställdes in. Det var så dags för avslut på min dåvarande relation vilket löste sig om än med en mängd jobb med flytt och liknande. Från att ha varit boende i ett gigantiskt hus befann jag mig så i "compact living" i form av den sk "lillstugan" och dess 25 m2 fördelade på två rum och kök. Ja med i flytten fanns givetvis även "Kejsarinnan Doris" som verkade trivas bra med att flytta.

Så stod det klart att jag skulle bli morfar för andra eller möjligen tredje gången i slutet av året vilket gjorde mig väldigt glad. Något att se fram emot.

Olle skrynklade också färdigt min "hjärna" vilket gjorde att jag åter befann mig tillbaka lutad i en tandläkarestol allt medan "tandis" gick lös på mina gaddar. En klart otrevlig upplevelse.

Dock med resultat att den serietidningsamlande skrynklaren Olle och jag blivit goda vänner vid sidan av skrynklandet.

Internet är att tacka för att "l-l" dök upp och därmed in i mitt liv (år helt säker på att en viss Herr Zorn grön av avundsjuka).

Hade nog lite krasst räknat med att ingen vän mö skulle vara intresserad av en gammal gubbe som jag, men tji vad jag bedrog mig.

Plötsligt, för det hände plötsligt och oplanerat fanns hon bara där! Det kändes så där mysigt, nästan som om hon hela tiden funnits där.

Senare fick jag veta att hon kollat av mig redan något år tidigare!

Hon befann sig dock på Gotland när undertecknad agerade chafför åt John och Sophie som uppenbarligen beslutat sig för att ej leva i synd längre.

Med en trädgård fylld av gäster, Union Jack vajande på flaggstången och en äkta Svensk Scottish Piper blev det en fantastisk bröllopsfest där enbart ett fåtal tycktes undkomma behov av Ipren/Alvedon dagen efter.

De tu blev till ett som det heter. Visst var vi stiliga i kilt som sig bör på ett anglofil bröllop med tillhörande Jaguar.

Tillsammans med min nyfunna KÄRLEK var jag så och kikade på en ny segelbåt där hon tycktes gilla båtens mahogonyinredning i lika hög grad som jag. Vi lyckades göra upp om affär på båten.

Den gamla sattes därför på annons och blev såld ganska omgående utan att ha nått fram ens till vattenbrynet i min ägo. Vad jag kunde förstå skulle det nu exporteras till Estland.

En mängd tid har därför gått till drömmar och planering inför kommande seglatser. Dessutom inser jag att jag måste lära mig en massa om segling. Inte för att jag missat detta i unga år utan för att man idag bör ha papper på sina kunskaper.

När så kylan oväntat infann sig blev mitt boende i ett huj förflyttat till Stockholm och "Öfre Östermalm!" klart trivsamt. Som 14-dgrs pappa får vi därför besök allt som oftast av min lilla dotter som i augusti blev stora damen - 2 år!

Nettan hamnade så på kk och en liten söt "Saga" kom till världen efter en massa slit och plågor vad jag kunde förstå.

Glad som en speleman blev jag dock till max och var under Nettans vistelse på sjukhuset lika nervös som inför de gånger jag själv blivit pappa.

Vinter och kallt som fan. Det är inte många saker som jag kan påstå att jag hatar men vintern tillhör en av dessa. Även det till viss del skall erkännas att det kan bli fina vykortsbilder av just vintern.

Denna Jul var en resa till det verkliga vinterlandet planerad.

Medelst den gröna Jaggan skulle vi färdas 91 mil enkel resa till Lappträsk. Vilket påminde mig om att jag för si så där 30 år sedan besökt denna ort.

Resan gick bra även om det snabbt framkom att jag varit en smula tidsoptimist. Tja dessutom rasade Jaggans bakaxel ett par mil före målet.

Ett par dagar senare var bilen insnöad ordentligt och fick skottas fram


LL fanns dock där som vackert att titta på vilket gjorde att jobbet lättare kunde uthärdas. Hmm vissa frågor uppstår dock om huruvida hon var frusen i det vintriga vädret eller inte.

Kan det vara något genetiskt som gör att hon ej fryser när undertecknad redan förfrusit till IS?

Det blev dock en Jul fylld med massor av god mat, (ätit PALT för första gången i mitt liv) ett flertal promenader, renar (sånna finns där uppe i Lappträsk) och en trist lång tågresa tillbaka till Stockholm.

Julen avlöstes av Nyår som firades tillsammans för mig nya bekanta där självfallet en mängd god mat avnjöts samt vid tolvslaget skumpa på takterassen av ett högt hus i centrala stan. Vi kunde se hur hela staden formligen exploderade i förverkerier. Promenaden genom staden efter detta firande var en skön och lugn sådan där vi båda inte var utsatta för risken att trampa snett nyktra som vi var.

Nu är det dags för det nya året och allt vad skiftningar det kommer att bjuda på. Grovplaneringen är i alla fall gjord vilket gör att detta år verkligen är något att se fram emot…

Kram alla goa och o-goa läsare o vänner.