Ja så befann jag mig under förra veckan på tåget från Uddevalla nord-ost ut. Slutmålet var Stockholm och min älskade Lise-Lott, dilemmat var dock att lämna paradiset på Orust. Osökt kommer frågan upp för mig, vad får människor att bosätta sig i en storstad som Stockholm, Göteborg, London, Paris - you name it?
I ungdomen hade jag precis som dagens ungdom det självklara svaret.
Det är ju DÄR som allt händer, there is the action. Men ju äldre jag blivit ju mer framstår detta som en dröm kliche som inte ens vara i närheten av sanningen när det begav sig. Bodde under ett antal år i västkustens pärla Göteborg. Centralt skulle det vara för där hände ju DET. Ganska snart insåg jag att det inte alls hände.
Visst fanns utelivet, dansställen, krogar, häftiga affärer och annat runt hörnet, men dessa tillsammans förutsåg att den lön man fick varje månad skulle räcka också till detta uteliv. När lönen var slut satt man inom fyra väggar i något som mest kunde liknas vid en fängelsecell. Ja visst hade jag min egen nyckel och kunde gå ut, men vad fanns där att se?
Jo människor som flanerade på gatorna och drömde om att ha en massa pengar så de kunde bli en aktiv del av utelivet. Samt en massa så kallade vackra gamla hus med dylika celler inbyggda. Många av de som antogs vara vackrast gick det inte att bo i, hyrorna var så höga att enbart företag kunde ta plats i deras celler. Att människorna sedan var otroligt isolerade och oftast inte ens hälsade på varandra hörde till kutymen.
I jämförelse med att alla grannar känner dig, ser dig osv på landet. Alla har dörren öppen om utifall du knackar på för en kopp kaffe. Man kan kanske säga att de människor som bor utanför storstäderna umgås på ett mer naturligt sätt. Där behövs inga officiella inbjudningar eller speciella kläder för att umgås.
Att inte ha något vettigt att göra får mig att må illa, när jag gärna skulle klippt gräset utanför huset, eller kanske fixat med något annat som hör hus och tomt till. Eller varför inte gå utanför dörren och skrapa gammal lack från skrovet av en gammal båt i förhoppning att denna ska återuppstå blänkande vacker en dag. Att vistas på landet innebär alltid att man har något att sysselsätta sig med när man så önskar. Man kan till och med lata sig på en filt i gröngräset med en bra bok och en kopp kaffe.
Skulle se tokigt ut om jag tog med en filt, fika o en bok och satte mig nere på trottoaren utanför huset här i Sthlm. Så nu hoppar jag snabbt från detta ämne, för min resa meddelst tåg och därmed SJ gick vidare.
Priset på biljetten motsvarade nästan exakt vad det skulle kosta att tanka bilen och köra hela vägen. Då med fördelen att kupen tillät rökning, kaffe mm tilltugg kunde införskaffas längs vägen när det passade. Samt faktumet att alla resande hade en stol att sitta på, inte som nu där min sittplats till en början blev en trappa som ledde till vagnens övre våning.
En dryg halvtimma senare kunde jag unna mig lyxen av att sitta på en fällstol i vagnens ingång, en passagerar lämnade denna. Ytterligare någon timma senare fanns en riktig sittplats ledig. Puuhh, slutligen var jag framme vid mitt delmål - Köping.
"köping gänget - i en annan del av köping"
En rar liten småstad inte helt olik landsbygden, ganska lugn plats med ett sprudlande centrum och lugnet inom gångavstånd. Vännen Sten stod och väntade med nyinskaffad Skoda som han stolt förevisade innan vi tog plats vid hans köksbord för kaffe o mackor. Hans guror kollades av liksom han fick nu chansen att prova min medhavda Burns gitarr. Jag tror att han gillade den.
"Sten som ung o vacker gitarrist - numera bara vacker"
Det blev så dags att resa vidare, nu med en för Sten avdankad Ford Mondeo. Bilen hade inte riktigt nått målsnöret på besiktningen varför den överläts till mig i hopp om att jag skulle fixa den. Eller framför allt ta hand om skrotet som stod i vägen på parkeringen.
"Stens o Björn Waldegårds Ford Mondeo"
En snabb koll visade på en del synlig rost men i vörigt verkade allt okey. Självfallet startade den snabbt och sen bar det av. Ett parminuter senare ringde jag förre ägaren och undrade om obalansen o vibrationerna i bilen.
"Björn W med en massa bucklor o en Escort"
-Nej det finns inga, inte som jag märkt svarade denne bilmånglare o gura spelare....
-Jo de skakar som fan över 120 säger jag. Jasså det men så fort får man ju inte köra, svarar Sten. Fick därför hålla mig till de lägre fartregistret för att stanna på vägen. Men vad gjorde det, jag körde ju en av de bilar som ägts och körts av den förre världsmästaren Björn Waldegård. De ni borde innebära en bil med oanade resurser. (men nej det e en vanlig Ford-som skakar). Kul kuriosa e det dock...
"Björn W rattar en Jaguar E-type V12"
Jag tog mig säkert till Stockholm och min älskade.
Trist nog har jag inte haft något att göra under dessa dagar, annat än att städa o liknande. Men snart är det onsdag och med den följer en returresa till sköna Orust.
