Extra Bil-Nörd blogg

Min pappas bil går mykke fortare än din pappas! –Näää, du ljuger för Min pappas gör 150 det står det på mätaren! Diskussionen fortsatte så tills någon gav upp ordkriget och valde att prata om annat eller leka cowboy o indianer i skogen. På macken köptes shackrutig tejp som sattes på cyklarna i hopp om att de skulle gå fortare, en hastighetsmätare var toppen eller sporthandtag. Varför inte ett nytt bensin-olja klistermärke. Hur fort respektive bilmärke klarade var i vår barnvärld helt avhängigt i vad bilens hastighetsmätare visade.
Således gjorde en VW1200, 125 km/t en Opel Rekord klarade kanske 150 och en Volvo Sport 160. För att inte missa de riktiga fartfantomerna typ P1800 som vann lätt med sina 200 på mätaren.
Var nog 10-12 år när jag insåg att detta med vad som stod på en bils mätare inte var hela sanningen. En provtur i en ny SAAB Sonett I, blev troligen mitt första riktiga fart-whoow.

Inte förrän jag var omkring 10-12 år insåg jag att detta inte var hela sanningen. Hur fort en bil gick berodde inte på siffrorna på mätaren utan något mycket djupare. Provturen i en SAAB Sonett 1 blev mitt första stora whow, när det gällde fart.
Bosse en kamrat till min äldre bror hade från sitt jobb låna denna läckra låga glasfiber sportbil. Vinden rev genom mitt snaggade hår, ögonen rann där jag krampaktigt höll mig kvar i sätet. Jag var lycklig, så lycklig att jag totalt missade att kolla hur fort vi egentligen körde.
Det var inte Bosse utan hans bror Henry tillika min favis som bjöd på den där totala, optimala upplevelsen av fart något år efter.
En solig eftermiddag, ja är det inte så att alla händelser i livet just sker en solig dag, hörde jag en motors vrål, nja snarare morrande, rytande utanför huset. Där stod den en låg lång vacker bil som jag inte ens kunde märket på utan måste kolla en extra gång. I den samla elipsformade grillen satt ett litet märke med ett katthuvud! Nu skulle det bli åka av och självfallet höll jag generalkoll på hastighetsmätaren! Den visade ett par gånger strax över 240!!! Bilen var en av de första Jaguar E-type som kom till Sverige, jag var i farthimlen för ingen av mina kamrater hade åkt så fort. Detta i en tid när säkerhetsbälten knappt existerade och fartkamror hade ingen funderat ut ännu. Polisens egna bilar klarade inte av att skramla upp i högre farter än 150. Det skulle dröja många år innan jag själv kunde ratta en bil i dessa farter.
Dags för egen bil, redan hade ett par trimmade moppar och motorcyklar avverkats men ingen av dem klarade ens 150. Ja det gjorde banne mig inte min första bil heller, denna röd/vita 4-dörrars Amazon med B16 motor. Hur jag än pressade gaspedalen emot golvet ville den aldrig komma högre än 140.
Bilen byttes mot annan, som byttes mot annan och snart stod en Ford Crown Victoria utanför huset och mullrade. Den borde med sin V8 klara de magiska 150! Men se där fick jag tji, redan vid 130 gungade bilen och tycktes föra ett eget liv på ett sådant sätt att jag höll på att köra av vägen. Fler försök att någ toppnoteringar gjordes inte med denna farkost. Bilar passerade i revy genom mitt liv vilket det fortsatt att göra. Somliga var tröga som sirap och behövde hjälp, medan andra var snabba. En PV inhandlades av en suspekt bilhandlare i Gamlestan. Bilen hade istället för en modern aircondition anläggning hela chassit perforerat med en mängd 5 cm i diamter runda hål. Allt för att göra den lättare. Bilen i fråga hade en bakgrund som testbänk och banbil åt ett på 60-talet känt trimmningsföretag – Speedman. Men vem kan köra brudar i en bil med inbyggd full storm?
Efter en sömnbaserad avåkning med en stor Dodge Polara i Halland blev jag av någon underlig anledning ägare till en BMW 700 Luxus. En miniatyr bil som saknade allt även dåtidens bilar ansågs behöva. Ägandet blev kortvarigt och den byttes in emot 60-talets optimala pojkbil. En röd Ford Cortina GT, nu skulle det åkas minsann. En instrumentbräda smockfylld med mätare, riktigt hygglig väghållning, breda fäljar från en Lotus….

Den hade allt plus en läcker svart galoninredning. Höll precis på att glömma träratten från LesLeston och den formgjutna GT-stolen som gjorde att man satt som klistrad i bilen, också när det svängde. Säkerhetsbälten fanns också men vem fan behövde dylika?
Bilarna i min ägo fick bekänna färg, Caprin med sin 3,0 liters V6 klarade med råge 200 på motorvägen från Kungälv vilket verifierades av Göteborgs-polisen som gjorde vad de kunde för att komma ifatt mig. De lyckades först sedan jag stannat vid Torslanda flygfält.
Någon, ja faktiskt ganska många i min omgivning genom åren har myntat at man lugnar ner sig i och med att man blir äldre. Man skulle med andra ord sänka farten och köra betydligt förståndigare. Där har det nog infunnit sig ett genetiskt fel i min lekamen för detta fenomen har jag inte träffat på. Ja i och för sig kör jag inte i 100 genom centrala Göteborg numera, inte heller 70-80 eller ens 50 utanför en skola. Men i övrigt har inget hänt. Fortfarande formligen älskar jag farten, kanske är det ett sätt för mig att hävda mig, att visa min förmåga. Vilket fall som helst är det en egotripp av kaliber.
Det tidigare magiska 160 strecket passerades således för en mängd år sedan. Ofta kan den siffran avläsas när jag rullar till jobbet eller hem.
Detta att få lov att köra fort innebar att jag skaffade en sk racinglicens. Jag befann mig mitt inne i värsta formen av Bil-nördare land med en bil som lystrade till det vackra namnet Sunbeam högt på mi lista. Av en dylik byggdes en racerbil som självfallet skulle bli det värsta o snabbaste av allt. Att detta inte blev verklighet gjorde inte så mycket. Jag fick i alla fall dra på mig den flamsäkra overallen och gasa så mycket jag och bilen klarade, med resultat att jag under en period kallades 5-an. För detta var den placering som jag tycktes hamna på i alla race.
Tävlingar utomlands hägrade och en dag packades bil, fru, ungar och vänner för avresa till Frankrike. Målet var den legendariska staden Le Mans som vid sidan av sitt 24-timmars lopp också under en period arrangerade ett 12-timmars lopp för biltyper som en gång körts i loppet.
"Gentleman, please start your engine´s" ljöd och ett helt koppel bilar accelererade ut från startområdet. Nörd som jag var visste jag att en syster bil till min egen (en av de på bild nedan)presterat 284 km/t på Mulsanne-rakan. Det var denna bedrift som jag avsåg att klå. Jag lyckades men de bromsar som fanns på min Sunbeam påvisade det vansinniga i att köra så fort när det var dags att sakta in…. Visste ni föressten att det finns ett veck på Hallandsåsen!? Ja ett fullt kännbart veck där uppförsbacken möter nedförsbacken på åsens andra sida. För att uppleva detta veck måste man dock köra omkring 250 km/t och för en kort sekund känner man hur bilen befinner sig i luften.
Att köra fort ger en vällust känsla inte helt olik orgasmer. Man pressar ned pedalen, adrenalinet stiger i kroppen, tvingar mig att skärpa mig till det yttersta. Var finns gränsen för hur fort man klarar av att köra. Det framkallar en njutning inför kraften som vilar där under motorhuven. En kraft som man tror att man behärskar till fullo (inte helt sant). Som anställd på anrika Wendels i Malmö tvingades vi företagets mekaniker att provköra kundernas bilar. Tja tvingades är nog lite fel, men men. Företaget lovade att betala böter i alla fall. Så där befann jag mig efter en tur till Halmstad i en blänkande vit Aston Martin Vantage V8 på väg söder över. Den där knycken på Hallandsås var passerad, framför mig låg motorvägen nästan helt öde. Endast ett par pyttesmå prickar kunde skönjas i fjärran. Farten ökades betydligt och de små prickarna förvandlades snabbt till microber i backspegeln. Vägen tycks vara mellan en och två meter bred, hastighetsmätaren står väldigt nära 300, en röd liten prick framför mig. En röd microbprick i backspegeln, ja så e det ju med BMW de e som flugskitar. Arlövsavfarten närmar sig, jag saktar ned och passerar höger kurvan i ca 200 för att sedan bromsa in kraftigt och köra in på firmans gård.
Motorn mullar lugnt medan den får svalna av utanför garaget, jag njuter at upplevelsen som gjort mig nästan skakig. En röd BMW rullar in och parkerar bredvid mig, en va företagets kunder. Jag öppnar bildörren när han kommer fram till mig.
-Jag var heltsäker på att det blviit något allvarligt fel på min bil, tänkte att jag kanske borde lösa p-biljett, sa han och log. Att han ansåg att jag kört jävligt fort när jag passerade honom stod utom allt tvivel, han hade kört omk 215!!
Kan det vara så att dagens moderna fartkamror enbart finns där för att en gång kunna fånga mig eller någon av min gelikar tro.

Jaha gott folk, där var lite motor-nörderi för de som har intresse av detta fenomen.

PS.Måste fylla på med att jag faktiskt en gång kört 240 med en Kawa 900, detta gör jag aldrig om det var ju livsfarligt. Fanskapet har ju inga stödhjul. DS

kram alla goa och o-goa läsare och vänner.