Varför inte bli religiös/Dessa fantastiska gitarr hjältar

Idag är det torsdag, jag är hemma med världens förkylning och ont i halsen. Blir bara så förbannad över detta faktum att jag känner mig tvingad att vara hemma från jobbet. Där finns ju ingen annan som gör mitt jobb när jag är borta, varför samma jobb väntar när jag kommer tillbaka.

Igår var det skitväder, dessutom var jag hos min alldeles egen "shrink". En hjärnskrynklare vid namn Olle som på något underligt sätt skall hjälpa mig att gå till tandläkaren. Ni vet en sån där satans sadist som borrar donar och sliter i dina tänder. För mig är dessa besök ett rent helvete därav uppkomsten av Olle. Han satt där och förklarade varför jag var rädd för tandis och att flyga samtidigt som det inte skrämmer mig ett dugg att segla över Atlanten i en båt obetydligt större än ett badkar.

Efter en timmas skrynklande skyndade jag så till Rusta för inköp av en stor pressenning och sedan hem. M/S submissive 3, behövde skyddas med presseningen så det tog en stud i blästen och skitvädret att fixa detta. (Misstänker dock på fullt allvar att jag inte knöt fast den tillräckligt utan tvingas göra om det hela idag).
Åter till dagens ord-flumm.

När fan blir gammal blir han religiös, heter det ofta i vårt land. Så nu e det dags.
I början av 1800-talet dök gitarren upp efter att ha utvecklats från en mängd andra liknande instrument. För att sedan med hjälp av Rickenbacker, Les Paul, Jim Burns mfl utvecklas till dagens elgitarrer. Men var tog de vägen, alla dessa gitarrhjältar av igår.

Min alldeles egen första gitarrhjälte hade ljust hår lagt i perfekta slingor med hjälp av en mängd Brylcreme. Han rockade faktiskt skiten ur Europa på ett helt annat sätt än han stora konkurrent på den tiden, Elvis. Av någon outgrundlig anledning är han dessutom fortfarande troligen vid liv. Ja jag höll på fel, Tommy Steele var troligen min första idol, men långt ifrån den sista. Nya skulle dyka upp och försvinna.

Ja Buddys öde är kanske de flesta medvetna om, hur han en snöig kall kväll blev strandsatt med turnebussen någonstans i USA och med några kompisar i gänget hyr en flygmaskin som sedan störtar i en bergvägg. Ond bråd död tycks i och med hans bortgång vara rockhjältens följeslagare. För min del dök han upp ungefär samtidigt som Tommy Steele.

Plats på scen för mannen som gav imponatorprylen ett helt nytt ansikte. "Bandet med Sveriges starkaste högtalare" stod det på afficherna. The Blue Caps/Fraizers hade bytt ansikte men inte sologitarrist. Bandet gjorde entre varvid de slog till ett par strömbrytare på deras stora förstärkare. Detta fick ett par lampor att tända sig och ge signal om att nästa grupp brytare skulle slås till. Så höll det på en stund innan grejerna var klara för musiken. Snart fick de lägga av sig rymddräkterna och ägna sig åt musiken. Hemma i stugorna försökte alla wannabee gitarrister kopiera Bo Winbergs gitarrspel samtidigt som Spotnicks plattan snurrade på tallriken för 50-11 gången.

"the Young One´s" gick upp på biograferna och vi sög i oss Cliff och framför allt Shadows med sina specialdesignade Burns gitarrer. Det var en sådan vi snart alla av oss ville ha för att kunna få samma ljud som Hank B Marvin. Killen med Buddy Hollie glasögon som spelade sologitarr. VOX förstärkare och ekon av samma märke såldes som smör i solsken till de fåtal som hade råd.

Plötsligt fanns de där i den lilla svart-vita tvrutan.

The Beatles gjorde entre med She Loves You, långt hår och ett helt nytt stuk på rockscenen. Snabb rush in på toaletten och Brylcremen tvättades ur, samtidigt som håret kammades ned i en lugg. Hårtesar som man sedan drog i för att de skulle bli längre. Alla killar i min omgivning hade Beatles långt hår och drömde om att köpa ett par sk Beatles boots i skoaffären.
George var i och för sig inte så där enormt duktig på gitarren i början av deras karriär men det tog sig med åren. Den Gretch gitarr han spelade på fick dock legendstatus snabbt. Även hos Beatles spelade VOX en framträdande roll.

Av the Beatles finns idag bara Richard Starkney alias Ringo Starr kvar. Han som hade en hår fetish och ville öppna damsalonger om han fick råd!

Ungefär samtidigt som The Beatles gjorde entre i mitt liv dök så Chet Atkins upp. Countrygitarrist som låg bakom George Harrisons Gretch gitarr. Här var det fråga om en kille som kunde göra det på gitarr som en hel orkester hade förbannat svårt att göra trots en mängd instrument. Visst var det country stukat det mesta av hans låtar men långt ifrån allt. Hans sista uppträdande var som alla tidigare en succe, dock med sillnaden att här stod en gubbe på 80 och rockade skiten ur alla yngre förmågor. Fråga bara Mark Knofler som såg sig formligen överkörd av denne gitarrgigant.

När Jimi, Who och andra tog över scenen i slutet av 60-talet föll jag själv för Joze Feliciano. En kille som med hjälp av flammenco rythmer spelade rockmusik av alla slag. Joze blind sedan födseln blev snart en gigant av mått. En av dessa som intog the Guitar Hall of fame inte en gång utan flera. Mama and the Papas California Dreaming i hans tappning är en mördarlåt.

Min bror terrade mig tidigt med Jazzmusik, fan vad jag hatade denna musikform ända tills han presenterade mig för Mr Barney Kessel. Där satt en kille på en barstol med en Gibson gitarr i knät och spelade på ett sätt som var helt omöjligt. Barney dog för ett par år sedan, men i efterhand visade sig att han blev mångmiljonär inte på de egna plattorna utan på att han var gitarristen nummer 1 på en majoritet av 50-80 talets popplattor oavsett vem artisten var.

Väl inne med en fot i Countrymusiken fann jag självfallet blondinen Dolly Parton och med henne snabbt Willie Nelson. Denne country legendar som tillsammans med Kris Kristofferson är en av få medlemmar i "the twentie second club". Nu en gammal man men med en mängd låtar skrivna åt sig själv och åt andra. Hans gitarrspel har utvecklats genom åren till något helt fantastiskt. Han liksom BB King spelar de där exakt rätta tonerna på exakt rätt ställe. Vilket får lyssnarna att rysa av välbehag. Att samma gubbe redan för 30 år sedan drygt fick diagnosen Cancer och fört en fight mot sjukdommen hela tiden e inte illa. Ännu är han med oss.

John Denver slog igenom med Annies Song i början av 70-talet. Nu var det folksångar stuket som gällde med band som Simon & Garfunkel, Mamas and the Papas, Peter Paul and Mary mfl. Efter att ha blivit multimiljonär på sin musik shoppade han flygplan och narkotika. Han passade också på att betala in en förmögenhet till NASA för en biljett upp i rymden. Undrar om de pengarna betalades tillbaka till hans dödsbo när han fulltankad flög in sin jetmaskin i en bergvägg.

Hur många gitarrister som ägt eller i alla fall suttit och spelat med ohöljd beundran på en Gibson Les Paul går nog inte att räkna. Hur många av dessa hänsyftade nämnda gitarr till en idag gammal gubbe som slog igenom i USA med en trevlig liten låt tillsammans med sin dåvarande fru Mary Ford.

How much is the doggie in the window/ Vad tar ni för valpen där i fönstret. Den svenska översättningenpå låten var en plåga här i landet på femitotalet. Men Les var mannen som uppfann flerkanal inspelningen, trickinspelningen och ekot. För att inte glömma att han designade den gitarr som sedan 40-talet fått bära hans namn. Gibson Les Paul. En kul grej med nämnde gitarrist var att han skadades allvarligt vid en bilolycka på 60-talet. En läkare berättade för honom att de skulle tvingas steloperera hans högra arm! Efter en stunds grubbel telefonerades det till Mary som infann sig på sjukhuset med en av hans gitarrer. Denna hängdes på hans axlar och armen som skulle stelopereras fixerades i perfekt spelläge!!

Men som sagt, var tog de vägen. Några av dessa mina gitarrhjältar är sedan länge döda, ett fåtal av dem finns kvar. Allt för många dog rockhjältens död, ond och bråd. "Lev farligt dö ung och bli ett vackert lik" hmm var det möjligen James Deans devis. Jag hr här bara tagit upp några av alla dessa gitarrspelande idoler som funnits i min värld. Men de allra flesta av dem är nu sedan länge borta. Om det nu inte varit för det fantastiska YOUTUBE som låter oss alla kika in i det förflutna, se och höra hur förbannat bra de var.

Kanske borde jag som wannabee rockhjälte bli religiös och liksom hoppas på att få ansluta mig till dessa mina gitarridolers himmel den dagen det är dag.

kram alla goa och o-goa läsare och vänner....

PS. ska be min älskade att lära mig hur man lägger in Youtube länkar i bloggen, det skulle tror jag göra den trevligare.DS.....