"nattpromenad"

Hjärnan tycks överfull, tar på mig ytterkläder. Ute är det beckmörkt, det har regnat i flera dagar men just idag har vädret varit fint, vindstilla om än höstkallt. Jag lämnar huset där det ligger alldeles intil lstora vägen men kan inte se den framför mig förrän jag känner asfalten under fötterna. Marken är våt och det frasar, prasslar lite när jag trampar på höstlöven som fallit.

Nu är jag ute på vägen, går över till dess andra sida och kan trots mörkret se ut över fjärden. Månen är halv men klar, dess ljus delar havet i två delar med sin upplysta bouleward. Stilla och lugnt, helt fantstiskt. Tre små ledfyrar blinkar vid farleden i vitt, rött och grönt medan jag lugnt fortsätter vägen framåt.

Närmar mig den stora rastplatsen, ett sorl likt en stor symfoniorkester hörs från berget vid sidan. Ett sorl som övergår i en form av musik med hundratals olika stämmor.

Plötsligt ett nytt musikaliskt sorl, nu från min andra sida. En sorts stereoåtergivning med två vitt skilda orkestrar som spelar olika stycken. Jag finns där i ett orkesterdike andäktigt lyssnande till musikens prakt. Hör den öka i volym men allt eftersom stegen bär mig framåt avta och tona bort.

Nu hörs en ny orkester, vars toner är betydligt skirare, finare i volym svagare men framför allt som om tonerna var microskopiska.

Mina tankar, min fantasi tycks höra spår av alla de stora, Vivaldi, Greig, Chopin, Mozart o Lizt. Har de varit Här? Lyssnat till naturens mäktiga orkester och sedan lånat delar av denna makalösa musik.

Ovanför breder ett hav av ljus ut sig. Ljuset från miljontals stjärnor som gör sitt för att tränga genom detta beckmörker, allt medan månen agerar spotlights som söker den atisten, orkesterns med sin dirigent som spelar naturens egen musik.

Ljud som formas av vattendroppar,f örst ensamma sedan tillsammans när de försöker bilda en bäck nedför bergets branta sida. Där det verkar söka sin väg mot havet.

Naturen spelar upp sin koncert och jag har ynnesten att befinna mig på första parkett. Jag njuter av musiken omkring mig, njuter av att känna hur mitt virrvarr av tankar omformas och blir till en helhet. Något jag nästan kan ta på och som kan hjälpa mig att forma en ny dag.

Har jag gjort fel, agerat totalt uppåt väggarna i mitt försök att vara en bra extra-förälder. hon en rar 15 åring som är just som andra ungdomar i hennes ålder. Glag, positiv, allvarlig, ledsen och självfallet arg när det liksom inte bli så som hon tänkt sig. Troligen har jag det, eftersom det som var sant och riktigt när jag fostrades av mina föräldrar kanske inte alls stämmer i dagens värld, nu femtio år senare.

Borde jag verkligen ha skrivit och skickat brevet som jag väntat in i det längsta med att skicka. När jag tänker på det under min promenad i orkesterdiket inser jag att det troligen redan var för sent. Att allt som förstörts kanske inte går att reparera, att man inte kan förvandla mull till diamanter. Istället bör man troligen vårda de fina minnen man har kvar, av stunder dagar när hon var Världens bästa dotter och jag fick lov att vara Världens bästa pappa just för henne.

Brevet är avsänt , men så här i efterhand vet jag inte om jag vill ha ett svar på det från henne. Kanske vågar jag inte ens läsa det om det nu skulle komma. Framtiden även en oviss sådan får visa vägen.

En väg ganska lik livet med symfoniorkestrar som avlöser varandra med sina underbar musikaliska alster för varje steg man tar. Upplyst av alla stjärnor.

Vart tog föressten namnen på dem vägen. Namnen på alla stjärnbilder som man lärde sig som barn. Man lärde deras namn och vad deras bilder symboliserade. Numera långt senare tycks detta vara en form av "no nonsense" vetande.

med hösthälsningar från Paradiset - Söbben - Orust

PS. En stor nackdel med moderna digitalkameror är att de inte lyckas fånga nattens ljus i bild.DS