Henry Ford var mannen som satte Amerika på hjul heter det ofta och troligen bar han ansvaret för att också Europas män började köra bil redan på 20-30 talet. I Europa och Sverige tog det lite mer tid men redan på 50-talet började innehavet av bilar synas i vårt land.
Bilismen bredde ut sig, bildesingers och andra visionärer spådde en lysande framtid tack vare bilen. Man designade bilar som folk ville ha, eller rättare sagt som man trodde att de ville ha.
Allt medan vi småkillar drömde om att bli pappor, inte för att bli förälder utan just för detta med att vi då skulle köra bil! Vi var alla helt säkra att just detta med att köra bil var en del av "Pappa-kitet".
För att nära drömmen skrotades barnvagnar på sina hjul, ja ett litet fåtal av oss hade redan blivit innehavare av en trampbil. Oftast tillverkad med en kaross i masonit tillverkad i landet. Medan vi andra som sagt byggde våra egna tramp-lådbilar.
I USA designade man bilar för amerikas motorvägar. Gigantiska tunga plåtkarosser,friserade med en mängd krom. De vägde ton vilket krävde stora törstiga motorer för att driva fram dem. Krom och finesser till max skulle det vara, troligen var det redan då devisen "If it don’t work-chrome it!" dök upp här i Europa vilket stämde bra på de flesta amerikanska bilar och motorcyklar.
Motorer med flera hundra hästkrafter monterade i en bil som nästan totalt saknade väghållning och vars bromsar föga matchade motoreffekten. Men vad gjorde det i ett land där 55 MPH var hastighetsgränsen. För det mesta kröp de amerikanska bilarna fram i snigelfart bland tusentals andra.
I Europa var det ofta racerbilar som visade vägen. På racerbanan likväl på Europas ganska dåliga vägar (frånräknat Tysklands Autobahn) var väghållning viktigare än hästkrafter.
Våra bilar var mindre lättare, krävde mindre bränsle men var nära nog lika snabba som de amerikanska. Ja i många fall vann europeiska bilar lätt i prestanda jämfört med sina amerikanska konkurrenter just på grund av bättre väghållning.
Vi smågrabbar satte fingeravtryck på bilars sidorutor i våra enträgna försök att kolla på den aktuella bilens hastighetsmätare för att se hur fort bilen gick. Långt senare skulle vi lära oss att just hastighets-mätarna inte angav bilens toppfart. Men denna attraherande konskap gjorde att våra tramp-lådbilar självfallet utrustades med en dylik mätare, antingen den nu var av äkta vara eller den var tillverkad av en pappkartong med siffrorna prydligt skrivna.
Reklammakare och visionärer förstod tidigt att designa bilar för män, men också för deras drömmande söner. Ja ett fåtal siade om bilar speciellt gjorda för kvinnor, bilar som var kompakta och lätt kunde lastas med barnvagnar eller varför inte kombineras med ICA´s kundvagnar när mor i huset varit på shopping.
Pappas bil skulle vara vräkig, snabb, sexig. Den skulle utandas makt och pengar. En kromlist extra var viktiga attribut liksom ett GT märke. Framtidsbilen skulle drivas med atomkraft, kanske den till och med skulle kunna flyga.
Snart insåg man behovet av att automobilifiera även barnen de var ju framtidens bilägare, leksaksindustrin kom att tillverka små kopior av orginalen, men nu med trampor eller varför inte en elektrisk motor som framdrivning. I speciella fall fanns även de "barn"-bilar som drevs av en gräsklippare motor!
Hade far i huset en vräkig Ford Fairlane skulle sonen ratta en likadan!
Borta var de enkla trampbilarna tillverkade med en kaross i masonit och enkla barnvagnshjul. Ja borta var de inte, de var ju vanliga i vårt land. Men från det stora landet over there och inte att förglömma från Storbrittanien kom en mängd kopior av de stora orginalen.
Mest känd här i Europa var nog de Austin bilar som tillverkades av krigsinvalider efter andra världskriget. Att dessutom tillverkaren var Austin själva gjorde att bilarna var välbyggda och gjorda för att hålla.
När den samlade motorpressen 1962 skrev ned sina visioner inför 80-talets bilar, talade man dels om atomkraft som drivkälla. Man beskrev hur bilarna skulle kunna utrustas med telefon, med en radio-manick som gjorde att man på motorvägar slapp köra bilen. Föraren kunde ta plats vid ett utfällbart fikabord tillsammans med övriga familjen. Bilen var en kombination av bil, flygplan och båt. Plus alla de gadgets som Agent 007 hade i sin Aston Martin DB5GT.
Ingenstans talade man om att bensinen skulle ta slut eller att we och fasa bilen redan på 80-talet skulle framställas som världens största miljöbov.
Detta bekom inte oss drömmande blivande bilförare.
Trambilarna från denna tid är idag högt värderade samlarobjekt. Att finna en dylik i samma prisklass som en modern lyxbil är inte helt ovanligt.
Jaguar XKR 2008
Alfa Romeoo en E.type
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar