back to the -ies , en återblick

Just som nyss störda lössläppta bålgetingar surrade den lilla motorn under den lite matta mörkgröna motorhuven allt medan en Philco bilradio gjorde vad den kunde för att tillföra lite musik i den i övrigt av oljud fyllda kupen.

Mellangvågsfrekvensen fick var och varannan minut justeras då kanalen inte tyctkes hålla fast, vilket gjorde att radion allt som oftast enbart tjöt högt. I det skinnklädda baksätet kunde jag som yngste passagerare i bilen dock inte höra annat än oljuden och skramlet från bilen.

I instrumentpanelens mitt fanns en stor hastighetsmätare vars nål vibrerade och pendlade fram och åter. Med hjälp av bålgetingarna tycktes den göra fruktlösa försök att komma till 80km/t strecket, men vägens beskaffenhet, kanske motvind gjorde dock allt för att begränsa framfarten.
Hallandsåsen tycktes anta proportioner av Mount Everest när den lilla Morrisen kämpade på 2-an men oftast 1-ans växel för att tvinga sig upp för backen. Med 1-ans växel i läge tjöt den osynkroniserade växellådan hysteriskt som om den skulle explodera vilken sekund som helst.
Hallandsås Motell välkomnade oss vilket var av stort behov både för oss resenärer men inte minst för pappas Morris Minor som här behövde kureras med både vatten och olja i massor.

När resan åter anträddes tog min fars fästmö plats i baksätet, troligen för att komforten i bilens framstol inte var allt för mycket att skryta över. Jag fick härmed sitta fram och se på hur pappa körde bilen. Då och då fick jag äran att växla. Under denna och liknande stunder kändes det som om jag själv körde bilen, en stund av genuin lycka.

Hastighetsmätarnålen pendlade nära 100km/t när bilen rusade ner för backen. Det skrek om däcken i varje kurva ända fram till regnet började ösa ner. Nu fick bilens vindrutetorkare göra skäl för namnet vilket de inte tillnärmelsevis lyckades med. Allt som oftast stannade de av någon form av utmattning. Längs dörrarna och bilens fönster sipprade vatten in i bilen, allt medan alla rutor immade igen. Som CO-driver fick jag torka rutorna med en handduk på insidan allt medan resan fortsatte.

Strax innan Helsingborg avlöstes regnet av strålande sol. Pappa styrde den lilla Morrisen säkert genom stan till Råå där vi fann en tältplats. Ryggåstältet sattes upp och efter avslutat värv tog vi åter plats i Morrisen på jakt efter en restaurang.

Troligen körde vi bara nån knapp kilometer, i ett hus som mest av allt liknade en större villa fanns vårt matställe. Där på verandan till huset dukades så för första gången i mitt liv upp en verklig delikatess. Stekt kyckling med stekt potatis och gele! Aldrig tidigare i mitt liv hade något så ljuvligt kommit över mina läppar och mina problem med att besticken löste sig genom att pappa och hans fästmö berättade att man fick äta låren med händerna!

Den natten öste regnet ner om möjligt värre än under resan. Morgonen blev därför mycket fuktig, fästmön var grinig till max och tycktes inte alls acceptera vädret. Pappa föll till föga och allt vi haft med som nu var dränkt packades in i Morrisen för hemresa.

Morrisen blev kortlivad i pappas ägo och efterträddes av en riktig lyxbil. En Wolseley 4/44 med fyra dörrar, läderklädsel och äkta valnötsträ på instrumentpanelen. Framdörrarna var vad som kallas gangster dörrar och öppnades i framkant.

Ett par månader senare skulle passargeradörren visa sig vara mitt första möte med döden, då jag på barns vis fingrade på handtaget. Pappa styrde in i en västerkurva ganska fort när dörren öppnades och undertecknad hände med.

Kramaktigt hållande mig fast i dörren medan pappa gjorde vad han kunde för att få stopp på bilen.

Slutligen stannade bilen men ett par meter före detta ägde rum tappade jag taget om dörrhandtaget och föll ut på grusvägen. Lyckligt nog kom ingen mötande trafik varför mitt första möte med döden slutade med ett par sönderskrapade byxor och lite skrapsår.

Pappas nästa bil var en Opel Olympia Rekord. Hmm den existerade dock bara ett par månader, detta var bilen som skapade begreppen "Gevalia-alltid nyrostad" mfl vilket stämde exakt på pappas Opel.

Odengatan i Göteborg var bilvärlden i ett nötskal, här fanns de alla. Här kunde pappor och deras söner gå omkring och beundra de nya bilmodellerna, provsitta, hämta brocshyrer och för en stund drömma sig bort. Ska jag köpa en Porsche eller den där fräcka Karmann Ghia´n? undrade pappa som om han verkligen ville ha ett råd av sin då 7 årige son.

Det blev en Karmann i ljusblått och vitt. Troligen inte helt ny men nästan. Nu var pappa kung och jag hans prins när han styrde bilen mot det nybyggda bostadsområdet i norra Götet. Kortedala var framtidens stadsdel i staden, det var här allt skulle ske och upplevas.

Jag förstod inte riktigt hur det förhöll sig men här bodde en av pappas dambekanta. Kanske var det ännu en fästemö om man nu kunde ha två? Hon gillade vilket fall som helst den nya fina sportbilen och gavs självfallet en första provtur med mig sittande i det ack så minemala baksätet.

Som den yngre av två söner i en barnaskara på 11 syskon misstänker jag att min pappa fick kämpa hårt för att göra sig gällande under sin uppväxt. När hans äldre bror fick möjligheten att först ta realen, sedan studenten fick det räcka för deras föräldrar i utsvävningar på kunskapens altare för de äldre barnen. Min far som tidigt börjat att brottas kom att bli polis. Inom detta yrke kunde han fortsätta sin karriär som brottare samtidigt som han uppbar lön.

I sina tankar stod det snart klart även för mig som barn att han ville tävla framför allt mot sin äldre lycksammare bror. I en ladugård började han bygga en motorbåt. Hon för liksom alla andra flytetyg var det fråga om en "hon" döptes till Elvira efter pappas flickvän, eller rättare sagt efter hans ena flickvän, och var vårt sommarnöje under en sommar. Som tillförordnad kapten styrde jag Elvira längs kusten upp till Orust och Nötesund allt medan pappa och hans fästmö mest höll till i ruffen med dörrarna stängda.

Båtar och fräcka bilar var helt klart en del i min fars liv. Senare skulle pappa köpa en av de första Mustangerna som rullade i Göteborg.

En "Manhasset Green" Mustang Hardtop av 1965 års modell. Under den långa huven ruvade en stöddig sexa på 145 hästar vilka slungade bilen fram till otroliga hastigheter, men mera om denna och andra fordonseskapader kommer troligen senare.

kram alla goa och o-goa läsare o vänner