Varför inte bli religiös/Dessa fantastiska gitarr hjältar

Idag är det torsdag, jag är hemma med världens förkylning och ont i halsen. Blir bara så förbannad över detta faktum att jag känner mig tvingad att vara hemma från jobbet. Där finns ju ingen annan som gör mitt jobb när jag är borta, varför samma jobb väntar när jag kommer tillbaka.

Igår var det skitväder, dessutom var jag hos min alldeles egen "shrink". En hjärnskrynklare vid namn Olle som på något underligt sätt skall hjälpa mig att gå till tandläkaren. Ni vet en sån där satans sadist som borrar donar och sliter i dina tänder. För mig är dessa besök ett rent helvete därav uppkomsten av Olle. Han satt där och förklarade varför jag var rädd för tandis och att flyga samtidigt som det inte skrämmer mig ett dugg att segla över Atlanten i en båt obetydligt större än ett badkar.

Efter en timmas skrynklande skyndade jag så till Rusta för inköp av en stor pressenning och sedan hem. M/S submissive 3, behövde skyddas med presseningen så det tog en stud i blästen och skitvädret att fixa detta. (Misstänker dock på fullt allvar att jag inte knöt fast den tillräckligt utan tvingas göra om det hela idag).
Åter till dagens ord-flumm.

När fan blir gammal blir han religiös, heter det ofta i vårt land. Så nu e det dags.
I början av 1800-talet dök gitarren upp efter att ha utvecklats från en mängd andra liknande instrument. För att sedan med hjälp av Rickenbacker, Les Paul, Jim Burns mfl utvecklas till dagens elgitarrer. Men var tog de vägen, alla dessa gitarrhjältar av igår.

Min alldeles egen första gitarrhjälte hade ljust hår lagt i perfekta slingor med hjälp av en mängd Brylcreme. Han rockade faktiskt skiten ur Europa på ett helt annat sätt än han stora konkurrent på den tiden, Elvis. Av någon outgrundlig anledning är han dessutom fortfarande troligen vid liv. Ja jag höll på fel, Tommy Steele var troligen min första idol, men långt ifrån den sista. Nya skulle dyka upp och försvinna.

Ja Buddys öde är kanske de flesta medvetna om, hur han en snöig kall kväll blev strandsatt med turnebussen någonstans i USA och med några kompisar i gänget hyr en flygmaskin som sedan störtar i en bergvägg. Ond bråd död tycks i och med hans bortgång vara rockhjältens följeslagare. För min del dök han upp ungefär samtidigt som Tommy Steele.

Plats på scen för mannen som gav imponatorprylen ett helt nytt ansikte. "Bandet med Sveriges starkaste högtalare" stod det på afficherna. The Blue Caps/Fraizers hade bytt ansikte men inte sologitarrist. Bandet gjorde entre varvid de slog till ett par strömbrytare på deras stora förstärkare. Detta fick ett par lampor att tända sig och ge signal om att nästa grupp brytare skulle slås till. Så höll det på en stund innan grejerna var klara för musiken. Snart fick de lägga av sig rymddräkterna och ägna sig åt musiken. Hemma i stugorna försökte alla wannabee gitarrister kopiera Bo Winbergs gitarrspel samtidigt som Spotnicks plattan snurrade på tallriken för 50-11 gången.

"the Young One´s" gick upp på biograferna och vi sög i oss Cliff och framför allt Shadows med sina specialdesignade Burns gitarrer. Det var en sådan vi snart alla av oss ville ha för att kunna få samma ljud som Hank B Marvin. Killen med Buddy Hollie glasögon som spelade sologitarr. VOX förstärkare och ekon av samma märke såldes som smör i solsken till de fåtal som hade råd.

Plötsligt fanns de där i den lilla svart-vita tvrutan.

The Beatles gjorde entre med She Loves You, långt hår och ett helt nytt stuk på rockscenen. Snabb rush in på toaletten och Brylcremen tvättades ur, samtidigt som håret kammades ned i en lugg. Hårtesar som man sedan drog i för att de skulle bli längre. Alla killar i min omgivning hade Beatles långt hår och drömde om att köpa ett par sk Beatles boots i skoaffären.
George var i och för sig inte så där enormt duktig på gitarren i början av deras karriär men det tog sig med åren. Den Gretch gitarr han spelade på fick dock legendstatus snabbt. Även hos Beatles spelade VOX en framträdande roll.

Av the Beatles finns idag bara Richard Starkney alias Ringo Starr kvar. Han som hade en hår fetish och ville öppna damsalonger om han fick råd!

Ungefär samtidigt som The Beatles gjorde entre i mitt liv dök så Chet Atkins upp. Countrygitarrist som låg bakom George Harrisons Gretch gitarr. Här var det fråga om en kille som kunde göra det på gitarr som en hel orkester hade förbannat svårt att göra trots en mängd instrument. Visst var det country stukat det mesta av hans låtar men långt ifrån allt. Hans sista uppträdande var som alla tidigare en succe, dock med sillnaden att här stod en gubbe på 80 och rockade skiten ur alla yngre förmågor. Fråga bara Mark Knofler som såg sig formligen överkörd av denne gitarrgigant.

När Jimi, Who och andra tog över scenen i slutet av 60-talet föll jag själv för Joze Feliciano. En kille som med hjälp av flammenco rythmer spelade rockmusik av alla slag. Joze blind sedan födseln blev snart en gigant av mått. En av dessa som intog the Guitar Hall of fame inte en gång utan flera. Mama and the Papas California Dreaming i hans tappning är en mördarlåt.

Min bror terrade mig tidigt med Jazzmusik, fan vad jag hatade denna musikform ända tills han presenterade mig för Mr Barney Kessel. Där satt en kille på en barstol med en Gibson gitarr i knät och spelade på ett sätt som var helt omöjligt. Barney dog för ett par år sedan, men i efterhand visade sig att han blev mångmiljonär inte på de egna plattorna utan på att han var gitarristen nummer 1 på en majoritet av 50-80 talets popplattor oavsett vem artisten var.

Väl inne med en fot i Countrymusiken fann jag självfallet blondinen Dolly Parton och med henne snabbt Willie Nelson. Denne country legendar som tillsammans med Kris Kristofferson är en av få medlemmar i "the twentie second club". Nu en gammal man men med en mängd låtar skrivna åt sig själv och åt andra. Hans gitarrspel har utvecklats genom åren till något helt fantastiskt. Han liksom BB King spelar de där exakt rätta tonerna på exakt rätt ställe. Vilket får lyssnarna att rysa av välbehag. Att samma gubbe redan för 30 år sedan drygt fick diagnosen Cancer och fört en fight mot sjukdommen hela tiden e inte illa. Ännu är han med oss.

John Denver slog igenom med Annies Song i början av 70-talet. Nu var det folksångar stuket som gällde med band som Simon & Garfunkel, Mamas and the Papas, Peter Paul and Mary mfl. Efter att ha blivit multimiljonär på sin musik shoppade han flygplan och narkotika. Han passade också på att betala in en förmögenhet till NASA för en biljett upp i rymden. Undrar om de pengarna betalades tillbaka till hans dödsbo när han fulltankad flög in sin jetmaskin i en bergvägg.

Hur många gitarrister som ägt eller i alla fall suttit och spelat med ohöljd beundran på en Gibson Les Paul går nog inte att räkna. Hur många av dessa hänsyftade nämnda gitarr till en idag gammal gubbe som slog igenom i USA med en trevlig liten låt tillsammans med sin dåvarande fru Mary Ford.

How much is the doggie in the window/ Vad tar ni för valpen där i fönstret. Den svenska översättningenpå låten var en plåga här i landet på femitotalet. Men Les var mannen som uppfann flerkanal inspelningen, trickinspelningen och ekot. För att inte glömma att han designade den gitarr som sedan 40-talet fått bära hans namn. Gibson Les Paul. En kul grej med nämnde gitarrist var att han skadades allvarligt vid en bilolycka på 60-talet. En läkare berättade för honom att de skulle tvingas steloperera hans högra arm! Efter en stunds grubbel telefonerades det till Mary som infann sig på sjukhuset med en av hans gitarrer. Denna hängdes på hans axlar och armen som skulle stelopereras fixerades i perfekt spelläge!!

Men som sagt, var tog de vägen. Några av dessa mina gitarrhjältar är sedan länge döda, ett fåtal av dem finns kvar. Allt för många dog rockhjältens död, ond och bråd. "Lev farligt dö ung och bli ett vackert lik" hmm var det möjligen James Deans devis. Jag hr här bara tagit upp några av alla dessa gitarrspelande idoler som funnits i min värld. Men de allra flesta av dem är nu sedan länge borta. Om det nu inte varit för det fantastiska YOUTUBE som låter oss alla kika in i det förflutna, se och höra hur förbannat bra de var.

Kanske borde jag som wannabee rockhjälte bli religiös och liksom hoppas på att få ansluta mig till dessa mina gitarridolers himmel den dagen det är dag.

kram alla goa och o-goa läsare och vänner....

PS. ska be min älskade att lära mig hur man lägger in Youtube länkar i bloggen, det skulle tror jag göra den trevligare.DS.....

mera fundringar!!

Hoppsan alla läsare och vänner, så drar vi vidare på mina "fundringar". Ännu en vecka är till ända, och jösses vad det känns skönt. Att vi lever i en underlig värld kom jag på redan för si så där 50 år sedan. Ungefär i samma veva som dom Hämska Ryssarna skickade upp den där Sputnick. Trots att vi levde i det då super Socialdemokratiska / röda landet Sverige förekom det allt som oftast att man skrämdes med just att Ryssen kommer. Nu har det varit lugnt i en massa år men fanken vet om det inte är dags att ta upp den gamla devisen – Ryssen kommer, för på något sätt har de lyckats bli en underlig form av maktfaktor.




Tidigare i veckan shoppade jag på ABH i Märsta. Jaguarbilar har sedan banne mig stenåldern ståtat med dubbla avgasrör lite uppkäftigt utstickande därbak. Ett sätt att visa att detta minsann är en prestanda bil. Men vad katten gör man idag när banne mig vilken Folkasnurra som helst (fel ordval då VW av hävd hade dubbla avgasrör på sina bubblor), ändrar mig således till vilken fjuttbil som helst ståtar med dubbla avgasrör. Oftast sammankopplade på ett rent ut sagt fånigt sätt, men men. Detta fick till följd att ett antal rör inköptes samt två sk byxrör. Dessa sammanfogades så med svetsen till följd att min XJS nu ståtar med dubbla avgasrör på var sin sida baktill på bilen. Att ljudnivån dessutom förändrades till följd av borttagande av de bakre ljuddämparna gjorde bilden av pojkavgassystem total. Återstår att köpa blanka slutrör och montera, men det vet i katten om det är väldigt viktigt eller ej.


Min chef, en dönick vid namn Perra tror sig vara ordförande i "Pippi´s sakletareklubb", fan vet om han inte ligger bra till för att få den titeln då han banne mig samlar på ALLT. Inklusive svordomar, jag vet för jag brukar ibland komma på mig själv med att anse att jag svär så in i helvete mycket, men i hans fall klarar han inte av en enda mening utan att fylla den med svordomar i mängd.

25 eller är där möjligen 150 prima fönster med karmar, 50 flygplansstolar från nån MD80-Boing- xx, bilar i olika stadier av misär, de flesta totalt bortom all räddning hjul och däck till flygplan, verkstadsutrustning, husvagnar jag vanliga släp också, folkrace bilar, bussar som skulle byggts om för evigheter sedan ett par Volvo Lastbilar och nu även båtar.

Ja när detta skrivs är hans samling av båtar decimerad till båt. En läcker daycruiser i plast som skall vara i sjön kommande sommar och förhoppningsvis säljas till förmån för en större båt.

Väl på plats ute på en av de gårdar som han hyr in sig hos som upplag för sin samling (där för att hämta en BMW V12a) visades självfallet båtarna.
Dels glasfiberbåten men också en båt tillverkad i mahognyplywood och försedd med en 3 liter Ford V6 motor. En stund senare blev det bestämt att jag skulle ta över ägandet av denna båt, då han inte ansåg att han hade lust att betala hyra ytterligare ett år för båten…. Vad jag förstått är båten byggd efter ritningar i Teknik för Alla under 60-talet. Dock utan den ruff som ritningen en gång innehållit.

Ja så till en annan medlem i Pippis SAkletareklubb, nämligen Uppfinnar-Jocke alias våran Tron som nu i avsikt att fylla på sina bdsm-gadgets säljer av delar av sin samling. Denna gång en fantastisk sånghögtalare från slutet av 60-talet. När jag dels fick veta att han hade den och sedan att den skulle säljas, blev det från min sida ett enda stort JAG VILL HA!! Så nu gäller det för mig att klara mig genom hans auktion på Tradera på nämnda föremål. Musikprylar e ju bara så kul att ha i lådorna.
Gitarrprojektet har tagit ytterligare ett stort kliv framåt genom att en mängd nya delar beställts från Gitarrdoktorn i Köping. Snart bör det vara dags att provspela denna skönhet.

Camilla fyller år!!! JA just det min älskade milla fyller år, banne mig om hon snart inte är lika gammal som jag. Mitt stora problem med detta är:
VAD FAN SKA JAG HITTA PÅ ATT KÖPA TILL HENNE SOM HON INTE GÅR OCH BYTER EMOT NÅGOT ANNAT strax efter födelsedagen. Det har nämligen skett de sista gångerna och e ju inte speciellt kul. Å andra sidan e det ju kass om jag skulle köpa något som hon sedan aldrig använder… ett dilemma är det vilket fall som helst. Får nog bli en knippe pelligonjor eller nåt sånt… men ämnar gnugga geniknölarna ordentligt i hopp om att lyckas.
Nella har snuva, 11 under nosen och är jättelessen, faktum är att hon tycker att pappa e kass…..speciellt sedan mamma dragit til lbyn för att shoppa godis. Det blir en kombinationscircus av Imse vimse, Ankan Anders, Hopp och studs lekar samt mamma kommer snart snatter. Lyckades som alla andra pappor faktiskt överleva men drog en such av lättnad när det smällde i dörren och de kom hem igen.


Kram alla goa och o-goa läsare och vänner...

Vart är vi på väg???

Lycka kan inte köpas för pengar och hur är det i verkligheten, är det den som samlat på sig mest prylar som vinner? Är vit tillbaka vid 50-60 talet då allt det gamla rensades ut till förmån för det nya, moderna. Vad är det egentligen som anses vara helt okey att köpa även om det har en del år på nacken.
Ett hus – ja självfallet. En begagnad bil – ja visst för de flesta av oss. En gammal sliten tavla – ja står det Van Gogh på den e det helt okey. Men hur är det med allt det andra, och vad skiljer egentligen mellan att köpa en gammal begagnad tavla och inköp av en begagnad soffa? Tydligen en hel del och det är banne mig vad jag förstår inte kvaliten på varan som avgör om det är okey eller inte.

De gamla prylarna är ute och de nya är inne. Men vad med Van Gogh och de andra polarna. Ferrari 365GTB och Bugatti Royale??? Här e det verkligen fråga om gamla prylar som dessutom har extremt svårt att hävda sig i konkurrens med det nya. För inte sjutton är bildkvaliten bättre på en Van Gogh tavla än på ett foto tagit med dagens kameratelefoner. En billig småbil med ett GTI märke på bakluckan kan åka rundor kring nämnda Ferrari för att inte tala om det formidabla Lokomotivet i vikt räknat som en Bugatti Royale utgör. Mer än 3000 kg bil som accar 0-100 på 25 sekunder och toppar 150 km/t samtidigt som den bara behöver 5 liter bensin per mil.

Då skulle det gamla raderas ut, vårt en gång vackra trähus med sin snickarglädje och falu rödmålade väggar försågs med grå trista men ack så moderna eternitplattor som sades hålla för evigt. Det senare verkar vara hygglift sant. Den gamla bilen skrotades inte pga att den var sönder utan på grund av att den nya modellen var så mycket modernare.
Ja jag erkänner utan förbehåll att jag är en samlande prylnörd som har svårt att koppla allt det nya och dess som det sägs enorma fördelar.
Var en sk HiFi nörd (ja det sista ordet var inte påkommit då) på slutet av 60 början av 70-talet. Det skulle vara ljud hemma som lät så nära verkligheten som någonsin är möjligt. Helst av en kvalitet att man fick hallucinationer. Stereo prylar då nya hade börjat slå igenom på marknaden och folk gick man ur huse för att köpa ljudprylar. Att de gav en vesäntligt bättre ljudkvalitet än den gamla grammofonen med sitt keramiska stift som formligen plöjde sönder skivor på löpande band. Nu kom den dynamiska pickupen, skivspelare som höll hastigheten och dessutom var knäpptysta. Stereoförstärkare som återgav ljud utan att kvadda det och lika så högtalare.

Man köpte en komplett anläggning från 1500,oo upp till massor av tusenlappar i en tid när en månadslön ofta var just omkring de 1500 efter skatt! För dessa 15 hundra fick man en maskin med 2 x 15-20 watt sinus och två högtalare precis på gränsen till vad man då och Kjell Stenson kallade HiFi. Hysterin efter det perfekta ljudet i vardagsrummet hade inga gränser. Många köpte anläggningar för tio tusentals kronor. Visst betydde utseende på prylarna en del, men just det bara en del. Det var ju ljud man köpte. Det var HiFi. (hög naturtrogenhet)
Nu är det dock nya prylar som gäller. MP3 och datorer med ljudsystem som kan få en ljudnörd att gråta blod. Det låter helt enkelt illa. I reklamen för dessa plastlådor pratas om effekter på flera hundra watt! Med andra ord rent ljug.
Men vem är jag som gnäller över detta, det nya. Nu har jag med min begränsade ekonomi chansen att köpa de riktiga superljud prylarna för småpengar. Vilket jag under massor av år redan utnyttjat genom att spara på de gamla prylarna. Här om dagen gjorde jag en chansning på vårt kära Tradera och lyckades komma över en Riktig HiFi anläggning för det facila priset av 155,oo. Att prylarna en gång under 70-80 talet kostat över tio tusen tycktes inte påverka det hela… jag hade tur med andra ord.

Gamla bilar är ett annat område som intresserar mig. Utan att egentligen tänka på miljön drar jag genom att avstå från inköp av en modern ny bil, mitt strå till stacken. Om jag nu avstår från att köpa den nya bilen utan håller igång en gammal slipper fabrikanterna lägga värdefull energi på tillverkningen av den nya bilen till mig. Önskar att alla miljökämpar kunde ta detta med i sina miljö tankar, de skulle kanske se helt annorlunda ut då.

Dock har jag svårt att inse hur en bil med ratten på vänster sida, kan vara värd långt mera än dubbelt så mycket som en med ratten sittande på höger sida. Jag menar en Volvo V70 som är vänsterstyrd är ju samma bil som en högerstyrd och borde därför hålla samma värde??!! Så är det inte varför jag själv för en fjärdedel av vad grannen gav för sin engelska supersportbil kan köra inte bara en likadan utan ytterligare två dylika bilar alla med ratten på höger sida. Alla med en ruskig massa hästkrafter, alla med skinnklädsel och trä så det drösar om det. Men som sagt ratten på fel sida.
För hur är det, rent tekniskt spelar det någon roll vilken sida i en bil ratten är placerad, höger eller vänster? Är det denna placering som avgör om bilen i fråga är en kvalitetsprodukt? Om så är fallet befinner sig kontinenter som Australien, Japan, Kina för att inte glömma Storbrittanien i stora kvalitets problem. Nja riktigt så är det nu inte, men visst är en bil med ratten på fel sida värd betydligt mindre än samma bilmärke med ratten till vänster.
Utvecklingen fortsatte, vi fick VHS-video, CD. Datorer osv. Nu byts de ut bit för bit. Ofta till produkter som ligger långt efter i kvalite jämfört med de gamla prylarna. Både ljudkvalite och tillverknings kvalitet. Snart är det dags att byta även det som är nytt idag.
Hade liksom för mig att likväl som man köper en bil som i första hand fortskaffningsmedel köper man ljudprylar för att lyssna på välljud. Idag är detta uppenbarligen inte längre ett faktum.

Visst finns det samlare av stereoprylar som ömt vårdar dem, det samma med gamla bilar oavsett vilken sida ratten är placerad. En soffgrupp i skinn från 60-talet skulle med all säkerhet kosta omkring 100 tusen om kunden krävde samma kvalitet som då när han köper nytt. Fann en bokhylla i mahogony på Kupan, troligen var denna en gång specialbeställd till något fancy kontor, kanske en advokatfirma för jag har själv aldrig sett en liknande. Hela hyllan i gediget trä och inte ett spån av faner eller spånskivor. Vet av erfarenhet att enbart trät i denna hylla skulle kosta omkring 10000,oo idag på en brädgård!

Så varför rata det gamla för en ny produkt om den gamla är bättre, vill jag fråga mig.
Jag slår mig därför ner i den klumpiga oxblodsfärgade skinnfåtöljen (Kupan) efter att ha lagt på en LP-skiva på den 30 år gamla skivspelaren. Låter musiken strömma ut smekande genom de stora välljudande högtalarna (Tradera) för att så lägga upp fötterna på mahogny bordet, sluta ögonen och njuta av ljudet från musiken. Inspelad som sig bör med hjälp av en flerkanalsbandspelare där inte en mäng pålägg kunna göras. Det är nästan som en live-inspelning. Här har ingen datortekniker varit framme och kopierat soloslingor så att allt låter 100% perfekt. Nej här och var på min LP-skiva kan man ibland urskilja att musikerna spelar fel.

kram alla goa och o-goa läsare o vänner

Extra Bil-Nörd blogg

Min pappas bil går mykke fortare än din pappas! –Näää, du ljuger för Min pappas gör 150 det står det på mätaren! Diskussionen fortsatte så tills någon gav upp ordkriget och valde att prata om annat eller leka cowboy o indianer i skogen. På macken köptes shackrutig tejp som sattes på cyklarna i hopp om att de skulle gå fortare, en hastighetsmätare var toppen eller sporthandtag. Varför inte ett nytt bensin-olja klistermärke. Hur fort respektive bilmärke klarade var i vår barnvärld helt avhängigt i vad bilens hastighetsmätare visade.
Således gjorde en VW1200, 125 km/t en Opel Rekord klarade kanske 150 och en Volvo Sport 160. För att inte missa de riktiga fartfantomerna typ P1800 som vann lätt med sina 200 på mätaren.
Var nog 10-12 år när jag insåg att detta med vad som stod på en bils mätare inte var hela sanningen. En provtur i en ny SAAB Sonett I, blev troligen mitt första riktiga fart-whoow.

Inte förrän jag var omkring 10-12 år insåg jag att detta inte var hela sanningen. Hur fort en bil gick berodde inte på siffrorna på mätaren utan något mycket djupare. Provturen i en SAAB Sonett 1 blev mitt första stora whow, när det gällde fart.
Bosse en kamrat till min äldre bror hade från sitt jobb låna denna läckra låga glasfiber sportbil. Vinden rev genom mitt snaggade hår, ögonen rann där jag krampaktigt höll mig kvar i sätet. Jag var lycklig, så lycklig att jag totalt missade att kolla hur fort vi egentligen körde.
Det var inte Bosse utan hans bror Henry tillika min favis som bjöd på den där totala, optimala upplevelsen av fart något år efter.
En solig eftermiddag, ja är det inte så att alla händelser i livet just sker en solig dag, hörde jag en motors vrål, nja snarare morrande, rytande utanför huset. Där stod den en låg lång vacker bil som jag inte ens kunde märket på utan måste kolla en extra gång. I den samla elipsformade grillen satt ett litet märke med ett katthuvud! Nu skulle det bli åka av och självfallet höll jag generalkoll på hastighetsmätaren! Den visade ett par gånger strax över 240!!! Bilen var en av de första Jaguar E-type som kom till Sverige, jag var i farthimlen för ingen av mina kamrater hade åkt så fort. Detta i en tid när säkerhetsbälten knappt existerade och fartkamror hade ingen funderat ut ännu. Polisens egna bilar klarade inte av att skramla upp i högre farter än 150. Det skulle dröja många år innan jag själv kunde ratta en bil i dessa farter.
Dags för egen bil, redan hade ett par trimmade moppar och motorcyklar avverkats men ingen av dem klarade ens 150. Ja det gjorde banne mig inte min första bil heller, denna röd/vita 4-dörrars Amazon med B16 motor. Hur jag än pressade gaspedalen emot golvet ville den aldrig komma högre än 140.
Bilen byttes mot annan, som byttes mot annan och snart stod en Ford Crown Victoria utanför huset och mullrade. Den borde med sin V8 klara de magiska 150! Men se där fick jag tji, redan vid 130 gungade bilen och tycktes föra ett eget liv på ett sådant sätt att jag höll på att köra av vägen. Fler försök att någ toppnoteringar gjordes inte med denna farkost. Bilar passerade i revy genom mitt liv vilket det fortsatt att göra. Somliga var tröga som sirap och behövde hjälp, medan andra var snabba. En PV inhandlades av en suspekt bilhandlare i Gamlestan. Bilen hade istället för en modern aircondition anläggning hela chassit perforerat med en mängd 5 cm i diamter runda hål. Allt för att göra den lättare. Bilen i fråga hade en bakgrund som testbänk och banbil åt ett på 60-talet känt trimmningsföretag – Speedman. Men vem kan köra brudar i en bil med inbyggd full storm?
Efter en sömnbaserad avåkning med en stor Dodge Polara i Halland blev jag av någon underlig anledning ägare till en BMW 700 Luxus. En miniatyr bil som saknade allt även dåtidens bilar ansågs behöva. Ägandet blev kortvarigt och den byttes in emot 60-talets optimala pojkbil. En röd Ford Cortina GT, nu skulle det åkas minsann. En instrumentbräda smockfylld med mätare, riktigt hygglig väghållning, breda fäljar från en Lotus….

Den hade allt plus en läcker svart galoninredning. Höll precis på att glömma träratten från LesLeston och den formgjutna GT-stolen som gjorde att man satt som klistrad i bilen, också när det svängde. Säkerhetsbälten fanns också men vem fan behövde dylika?
Bilarna i min ägo fick bekänna färg, Caprin med sin 3,0 liters V6 klarade med råge 200 på motorvägen från Kungälv vilket verifierades av Göteborgs-polisen som gjorde vad de kunde för att komma ifatt mig. De lyckades först sedan jag stannat vid Torslanda flygfält.
Någon, ja faktiskt ganska många i min omgivning genom åren har myntat at man lugnar ner sig i och med att man blir äldre. Man skulle med andra ord sänka farten och köra betydligt förståndigare. Där har det nog infunnit sig ett genetiskt fel i min lekamen för detta fenomen har jag inte träffat på. Ja i och för sig kör jag inte i 100 genom centrala Göteborg numera, inte heller 70-80 eller ens 50 utanför en skola. Men i övrigt har inget hänt. Fortfarande formligen älskar jag farten, kanske är det ett sätt för mig att hävda mig, att visa min förmåga. Vilket fall som helst är det en egotripp av kaliber.
Det tidigare magiska 160 strecket passerades således för en mängd år sedan. Ofta kan den siffran avläsas när jag rullar till jobbet eller hem.
Detta att få lov att köra fort innebar att jag skaffade en sk racinglicens. Jag befann mig mitt inne i värsta formen av Bil-nördare land med en bil som lystrade till det vackra namnet Sunbeam högt på mi lista. Av en dylik byggdes en racerbil som självfallet skulle bli det värsta o snabbaste av allt. Att detta inte blev verklighet gjorde inte så mycket. Jag fick i alla fall dra på mig den flamsäkra overallen och gasa så mycket jag och bilen klarade, med resultat att jag under en period kallades 5-an. För detta var den placering som jag tycktes hamna på i alla race.
Tävlingar utomlands hägrade och en dag packades bil, fru, ungar och vänner för avresa till Frankrike. Målet var den legendariska staden Le Mans som vid sidan av sitt 24-timmars lopp också under en period arrangerade ett 12-timmars lopp för biltyper som en gång körts i loppet.
"Gentleman, please start your engine´s" ljöd och ett helt koppel bilar accelererade ut från startområdet. Nörd som jag var visste jag att en syster bil till min egen (en av de på bild nedan)presterat 284 km/t på Mulsanne-rakan. Det var denna bedrift som jag avsåg att klå. Jag lyckades men de bromsar som fanns på min Sunbeam påvisade det vansinniga i att köra så fort när det var dags att sakta in…. Visste ni föressten att det finns ett veck på Hallandsåsen!? Ja ett fullt kännbart veck där uppförsbacken möter nedförsbacken på åsens andra sida. För att uppleva detta veck måste man dock köra omkring 250 km/t och för en kort sekund känner man hur bilen befinner sig i luften.
Att köra fort ger en vällust känsla inte helt olik orgasmer. Man pressar ned pedalen, adrenalinet stiger i kroppen, tvingar mig att skärpa mig till det yttersta. Var finns gränsen för hur fort man klarar av att köra. Det framkallar en njutning inför kraften som vilar där under motorhuven. En kraft som man tror att man behärskar till fullo (inte helt sant). Som anställd på anrika Wendels i Malmö tvingades vi företagets mekaniker att provköra kundernas bilar. Tja tvingades är nog lite fel, men men. Företaget lovade att betala böter i alla fall. Så där befann jag mig efter en tur till Halmstad i en blänkande vit Aston Martin Vantage V8 på väg söder över. Den där knycken på Hallandsås var passerad, framför mig låg motorvägen nästan helt öde. Endast ett par pyttesmå prickar kunde skönjas i fjärran. Farten ökades betydligt och de små prickarna förvandlades snabbt till microber i backspegeln. Vägen tycks vara mellan en och två meter bred, hastighetsmätaren står väldigt nära 300, en röd liten prick framför mig. En röd microbprick i backspegeln, ja så e det ju med BMW de e som flugskitar. Arlövsavfarten närmar sig, jag saktar ned och passerar höger kurvan i ca 200 för att sedan bromsa in kraftigt och köra in på firmans gård.
Motorn mullar lugnt medan den får svalna av utanför garaget, jag njuter at upplevelsen som gjort mig nästan skakig. En röd BMW rullar in och parkerar bredvid mig, en va företagets kunder. Jag öppnar bildörren när han kommer fram till mig.
-Jag var heltsäker på att det blviit något allvarligt fel på min bil, tänkte att jag kanske borde lösa p-biljett, sa han och log. Att han ansåg att jag kört jävligt fort när jag passerade honom stod utom allt tvivel, han hade kört omk 215!!
Kan det vara så att dagens moderna fartkamror enbart finns där för att en gång kunna fånga mig eller någon av min gelikar tro.

Jaha gott folk, där var lite motor-nörderi för de som har intresse av detta fenomen.

PS.Måste fylla på med att jag faktiskt en gång kört 240 med en Kawa 900, detta gör jag aldrig om det var ju livsfarligt. Fanskapet har ju inga stödhjul. DS

kram alla goa och o-goa läsare och vänner.

"skinnknuttar invaderar stadt i Västervik"

27/7
Orden kunde varit löpsedlar i landets tidningar för si så där 20-30 år sedan och hade då garanterat resulterat i att hotellets personal i panik ringt polis och beägrt hjälp. Idag är situationen annorlunda. Skinnknuttarna från då, har blivit bikers och liksom raggarna är de idag medelålders med villa Volvo barn fru och kreditkort. Regnet skvalar vilket för oss fyra vid frukostbordet betydde föga i just det ögonblicket.

Ute på parkeringsfältet hade vi lämnat vår husvagn som upplåtits till våra vänner Tammy och Richard under deras vistelse i Sverige.

Utanför hotellets entre står fyra välputsade Harley´s där regnet pärlar sig i lacken och kromet. Dess ägare ser möjligen skrämmande och rebelliska ut men är det inte, där de sitter vi frukostbordet. Detta i kontrast till de som bosatt sig i miniatyrtält ute på någon av ängarna som för den här helgen tjänar som campingplats.

Regnet gjorde sina besök under dagen och vid ett tillfälle strax efter lunch var det hagel och åska som gällde. "knytt" var mäkta förvånad över smattret emot taket men skrattade sedan lyckligt när det började åska.

Så blev det afton och damerna med våra barn tog tillflykten till hotellet medan jag och Manfred och Henning återgick till bike-meetinget. Rock´n Roll stod på schemat och dånade ut från scenen. En mängd bilder togs för tidningen. Tidigare hade både jag och Milla självfallet lagt våra röster på den MC som vi hoppades skulle vinna GULDBÅGE priset. Ja huruvida vårt val vinner vet vi först i morgon, då vad jag förstår Manfred skall ingå i juryn som utser segraren.

Som rökare får jag idag finna mig i att vara bannlyst från hotells innandömmen varför jag tog en promenad ner till Västerviks centralt belägna hamn. En vacker rå-segelskonare gjorde att jag smålog av en sorts lycka som inkluderar drömmar om härliga långseglingar. Skonaren hade alldeles säkert minst 100 års seglatser bakom sig. En enormt vacker ketchriggad segelbåt med tysk flagga i aktern visade blänkande mahogny när den är som bäst.
En cigarett blev till två innan jag fann för gott att återvända till hotellet och en skön natts sömn……I morgon är det lördag.

Lördag och samling vid pumpen igen. Stellan har efter en massa "umlightum" funnit Västervik och därmed rullat in sitt superlåga bygge bland tävlingshojarna. En klart annorlunda skapelse.
Under gårdagen fann milla självfallet ett par tuffa t-shirts till liten "knytt" och själv förälskade jag mig i en jacka, en kopia av de racingjackor som användes på 60-talet av bla Steve McQueen. Oj vad gärna jag vill ha en sådan, problemet kvarstår dock att de endast fanns att köpa i barnstolek. Shit happens. Kortegen genom V-vik med tusentals motorcyklar fick jag avstå från och jag kände ingen större saknad.

Så kom aftonen och med den valet av den där grunkan de kallar Guldbågen. En plastraket och vad jag kunde fatta en Suzuki döpt av någon outgrundlig anledning till Huquarna (hmmm kanske cykeln och dess ägare var från H) samt Stellans HD maskin som jag tyckte var hämtad från en rundbana med doserade kurvor eller möjligen Wiliam Arnes Motorcykel circus med tunna och allt. Detaljerna på denna cykel var otroliga och speciella varför jag tyckte att den helt rättvist vann.

Gick omkring på området men fann inte mina vänner varför jag styrde Jaggan till hotellet. Boots med Tammy befann sig inte i husvagnen så mitt nästa stopp blev hotellets bar och en kopp kaffe. I morgon, ja det är redan morgon faktiskt väntar att montera ned tält och sedan hemresan. Ska självfallet bli skönt att komma hem igen.
En mer än kär vän hörde av sig också, bland annat ville hon sälja ett par stövlar!!! Och ville gärna ha lite hjölp med detta. Dregel i kubik då stövlarna med sina 6" höga klackar kan få vilken kvinnlig bärare som helst att framstå som mer än förförisk. Att dessa sedan är lårhöga och tillverkade i svart mjukt följsamt gummi gör saken, det vill säga stövlarna inte ett dugg sämre.,…..
Söndag, grått och mulet lite tjyvkallt i vinden med andra ord ett ganska vettigt seglarväder för alla de vackra båtar som ligger i västerviks småbåtshamn. Kanske lättar den gamla råsegelskonaren från kaj för en tur i den intilliggande skärgården. Manfred grät inte öppet i alla fall inför hotellets räkning vilket kändes skönt, dessutom innebar det att vi slapp att diska. Snart ska vi köra ut till Gränsö och plocka samman grejorna.
Förra årets vinnare av Guldbågen började under frukosten disskutera huruvida han nu skulle inköpa en hund med tillhörande Volvo. Kanske har han pengar kvar från förra årets vinst som kan räcka till dessa inköp. 1 st hund 10-tusen 1 st Volvo tja de kan väl inte kosta mer än nån tusing.
Home at last. Ja borta bra men hemma bäst den saken e klar, men visst kommer jag som alltid fortsätta drömma om hotell-frukostar. Detta att välja ut enbart godbitarna och sedan när man ätit färdigt bara lämna bordet och gå…..
Richard och Tammy avlevererades så på Arlanda för resan tillbaka hem till England. Richard troligen fylld av nya galna ideer om hur han ska bygga motorcyklar i framtiden.

kram alla goa och o-goa läsare och vänner.

ditten o datten 2

Ja så var det dags att formulera ett par läsvärda rader. Huruvida det är med sanningen överens-stämmande återstår dock att se. Ett par veckor har jag ägnat mitt dagliga värv, det där som förhoppningsvis skall ge lön varje månads slut med att köra en gammal Volvo FL7 från Arlanda lastad med en massa pryttlar till Sturup i utanför Malmö. Ett jobb som alla andra om det nu itne varit för faktumet att denna typ av lastbil passar föga för uppgiften att klara långkörningar av denna typ. Visst funkar det men jösses jävlar så jobbigt för chaffören, mao mig. Allt nog har dock blivit lovad en bättre bil.

Under mina besök i Skåne "Flat state of Sweden" har jag haft möjligheten att träffa döttrar vilket e mega positivt men också göra små fikastopp i Lödde hos en bekant med verkstad där. Nu är detta inte vilken verkstad som helst utan en bilverkstad riktad till innehavare av engelsk tillverkade fordon.

Hur mycket bilar finns det från detta land kan man fråga sig, men med tanke på mängden Jaguarer, Rollsar, Bentley´s, MG och Austin har de fullt upp. Det var från detta företag mitt senaste fynd kom och vid mitt senaste besök gjorde Ola allt för att jag skulle förälska mig i en Racerbil. Inte vilken som helst utan en Jaguar XJS som konverterats till racer. Självfallet slutade detta med att bilen ifråga provkördes, och jag var mentalt såld!!!!!!

Nå även om jag i den stiuationen kunde gett min högra hand för bilen i fråga saknas dock kapital till denna dröm, vilket med all säkerhet gör att den får stanna kvar i Lödde.

Ja nu måste jag ju också flika in detta faktum att vår en del av vår familj tycks bli allt mindre medan en annan del växer så det knakar. Sålunda växer liten "knytt" fröken för varje dag medan hennes underbara mamma krymper mer och mer. Vilket verkar få till följd att mina byxor tycks gå över i ett stadie av att vara våra. Inte så att jag klagar över detta, men men. Risken finns att det blir jag som får börja hårdbanta för att hänga med i svängarna... "Weight watchers here I come"

Så var det ledigt och imorgon dags att göra en liten tur till Västervik och "GRÄNSÖTRÄFFEN". Massor av bikers skall träffas där och eftersom våra mycket goda vänner Manfred o Mia bad oss följer vi med som någon sorts assistenter i deras monter. Tja deras e det nu inte utan tidningen MC-Nytts där Manfred jobbar.

För att göra saker och ting mera komplicerade kommer ett par bekanta från England hit idag. Tja hade nu varit så att jag medan jag bodde i UK lärt mig skillnaden på AM o PM så hade allt varit lugnt. Så var och är dock inte fallet utan självfallet befann jag mig i ankomsthallen på Arlanda vid 10,20 idag. Helt förgäves då Richard o Tammy istället var upptagna med att äta frukost i London.... Shit happens och kanske jag en vacker dag lär mig detta med AM/PM.

Ja så var det då den där båten utanför huset. För just där befinner sig hon ännu och inte i det element som hon var avsedd för, nämligen havet. Kan inte fatta var all tid tar vägen, ett snabbt projekt växer till enorma proportioner och slutet tycks vara allt mera avlägset. Återstår att hoppas att vår fina segelbåt kommit i sjön till nästa sommar.

Att vi sedan befann oss i Hagaparken under lördagen gjorde att vi äntligen träffade goda vänner med samma hjärnstruktur som den vi själva innehar. Med andra ord var det picknick för likasinnande denna soliga dag. Det blev några sköna timmar den saken e klar där en färgglad hund tycktes behövas rastas, undrar om "C o s" hade med sig hundbajspåsar??? Kunde troligen vara på sin plats....

Nepp kram alla goa och o-goa läsare och vänner.

Dö-grävare och annat

Året var 1971 när ännu en av dessa Jumbojet maskiner lämnade Boing fabriken. Den var ny och fin, upp på second deck fanns till och med en sk barpianist som underhöll 1sta klas passagerarna. Nu 35år senare har dess levnad som flygande jätte stoppats totalt. Motorerna är borta, så också alla instrumenten i cockpit och all tänkbar och otänkbar säkerhetsutrustning i detta en gång så magnifika flygplan. Vad har den varit med om förutom kaoset kring "TransJet" som var dess siste flygande ägare. Detta har jag inte en aning om, dock syntes spåren tydligt när jag för första gången i livet gick ombord på en av dessa jättar.

Till stora delar tycktes flygplanets besättning bara ha lämnat planet, kanske fika dags eller liknande. I och för sig fanns ingen mat kvar ombord, men väl hundratals påsar med chips och popcorn, kaffe, te, socker och annat smått och gott. Nya kaffe o the kannor talade sitt tydliga språk att planet enbart landat i väntan på nästa flygtur.

Under veckorna som passerat sedan David och hans team av tekniker första gången inspekterade planet har detta berövats på en mängd saker av souvenirturister. Ja alla dessa som liksom jag själv för första gången tagit chansen att kika lite extra på maskinen.

Ute i stugorna finns nu, gosiga plädar, kaffe o the kannor, flytvästar ja till och med en alldeles utmärkt fällbar rullstol har blivit souvenir hemma hos någon för att inte glömma den mängd inplastade säkerhets instruktioner som försvunnit.

Ingen av dessa souvenirer kan dock betecknas som stäldgods, då David gett sin välsignelse till att dessa saker togs med av souvenirjägarna. Innebörden var att han fick mindre andel saker att ta hand om.

I mitt fall som inblandad "gnom"(hustomte) har självfallet en mängd souvenirer tagit sin plats i mina gömmor, dock inte som direkt minne av planet i fråga utan snarare för att det är saker som fyller sitt syfte hur bisarrt det än kan verka.

Vår båt ligger fortfarande kvar på landbacken men den planerade dingen som i en tamp efter båten skulle kunna agera livförsäkring har getts upp. Istället har detta flygplan fått bistå med en fantastisk livflotte, med plats för 42 personer, satellit nödsändare, tak mm. Vad katten ska man med en sån stor flotte i en båt som tar maximalt 6 personer? Hmmm detta kan man fundera sig blå över, dock kvarstår att vi nu äger en flotte som troligen kan räknas som en av de säkraste pengar kan köpa, i vårt fall inte en krona. Vågar inte ens fundera kring vad denna flotte en gång kostat att köpa för tillverkaren av planet.

Ja just det höll på att glömma den trevliga syn som mötte mig härom dagen. Kejsarinnan Doris testade den kulinariska upplevelsen i burkmat av en något annorlunda typ.

Regnet har infunnit sig pliktroget till och från mest hela helgen, tja egentligen har regnet mest varit till. Nu på söndagskvällen visar sig dock vädret från sin finaste sida vilket är trevligt. På tv snattras det i massor kring en av våra få skandinaviska F1 racerförare. Kimi från Finland har just vunnit Frankrikes Grand Prix i en röd Ferrari.

Konstigt faktiskt att Finland kan få fram så många bra racerförare som de lyckats med sedan slutet av 70-talet. Om inte med tanke på att de ännu inte har en racerbana av kaliber i detta nordliga land.

Gränsöträffen närmar sig, tusentals motorcyklister tillsammans i Västervik kommer bli en annorlunda upplevelse för oss då vi haft lyckan att bli inbjudna av Mia/Manfred att vara med där. Visserligen är det tänkt att vi ska assistera i tidningen MC-Nytts monter men det lär garanterat bli tid för mycke dregel o fest kring motorcyklar också. När sedan ett par vänner till oss från England troligen kommer över för detta evenemang blir det extra trevligt.

kram alla goa och o-goa läsare och vänner.

GÖTEBORG DIREKT NEW YORK & CANADA

Det var den text som skulle locka oss svenskar att ta en tripp till landet over there. Den nya båten kallades I annonserna för "Dubbelpropeller Motorfartyget" GRIPSHOLM, och var när annonsen kom till fortfarade under byggnad troligen på Eriksbergs Varv I Göteborg.

Hon för självfallet var M/S Gripsholm en hon liksom alla fartyg, visades på vackar affisher gjorda av dåtiden duktiga konstnärer. Faktiskt såg hon ut att vara en mindre kopia av ett annat känt fartyg som dock sjunkit ett tjugtal år tidigare under stora rubriker.
Ett svart målat skrov med en glänsande vit överbyggnad och två gula gigantiska skorstenar med Svenska Amerika Linjens emblem- de tre kronorna på blå botten. Här ombord skulle alla amerika fararna kunna har det både bekvämt och trevligt under den månadslånga resan till USA. Reste man I exklusiva första klass, fanns en mängd att göra under denna månad. Lyxiga bad, Middagar på finaste porslin med kristallglas till vinet och skumpan, dans och självfallet internationellt kända orkestrar som underhöll.

Att finna storheter som Louis Armstrong, Duke Ellington mfl som underhållare var inget ovanligt. Kanske förenade de nytta med nöje, spelade och underhöll för att betala sina biljetter till Sverige och tillbaka. Den tidens musikaliska storheter hade inga egna flygplan, inte heller skivbolag som stod för fiolerna.

M/S Gripsholm hade även ett systerfartyg, M/S Kungsholm. Hur dessa båda fartygs historia såg ut kan jag inte säga, men snart ersattes de båda av nya fartyg I modern design. De nya fartygen var helt vita och när de låg vid kaj I Göteborg gick staden man ur huse för att kunna se dem. De båda fartygen togs I bruk direkt efter krigsslutet.

Här kunde historien jag försöker berätta vara slut om inte, om hade funnits.

På scenen stod på den tiden världskända sånggruppen "The Delta Rhytm Boys" självfallet en grupp negrer som sjöng bättre än de andra. Man sa negrer om detta folkslag på denna tid, oavsett det nämndes I knegarhem eller I politiken för att inte glömma I Nyheterna från TT.

En ung dam fanns med bland M/S Kungsholms besättning. Hon hade mönstrats ombord som Kallskänka /Stewardess och hade därför turen att jobba I första klass restaurang. Det var därför inte alls underligt att hon allt som oftast sammanträffade med denna sånggrupp och dess medlemmar. Speciellt sedan de delade arbetsplats och fritid under 6 månaders seglatser. Bandets bass-sångare hette Lee J Gaines, så långt fick jag redan som liten gosse veta för självfallet fanns den ett par grammofonskivor med detta band i mammas samlingar.

Han måste har varit en mycket speciell person I den unga damens ögon, mycket speciell. För av någon anledning fick jag överta Lee´s "J" när jag döptes.

Hade jag i min barndom berättat i skolan att jag faktiskt var döpt efter en NEGER, hade mina skolkamrater garanterat mobbat mig på hemskaste sätt (även om begreppet mobbing inte var uppfunnet vid denna tid i slutet av 50-talet). I dag kan jag känna stolthet över att vara döpt efter Lee (tack och lov inte till Lee-vem fan vill heta samma som ett par jeans), har ju ofta lyssnat på dessa herrars sångkapacitet vilket skulle gett moderna pojkband en ordentlig match även om de faktiskt var kass på att dans på scenen.

Ett inköp av den av dessa populära vykort som säljs här och var(en kopia på den där annonsen) gav upphov till dessa rader. Kanske jag en dag djupdyker i Google och får svar på vad som skedde med dessa fartyg som en gång i tiden, när det var stört när omöjligt att flyga till Amerika var det sätt vi tog oss över Atlanten.

PS Kunde inte hålla fingrarn borta från Googel. Den första Gripsholm skrotades 1955, medan SAL fick den nya fartygen omkring 1935. Den fantastiska Kungsholm där min mor seglade sjönk utanför Cadiz 1984…DS

Kram alla goa och o-goa läsare och vänner.

Slurp slafs slurp???

Är det inte så att en stor del av livet eller rättare sagt av vår alldeles egen dag åtgår till att titta på våra medmänniskor, att bedömma dem positivt och negativt. En medmänniskas beteende I olika situationer får oss att fälla ofta ganska makabra omdömmen om personen I fråga. Till och med när vi befinner oss I ett ömt förhållande uppkommer detta fenomen. Kanske retar sig min sambo på toastolslocket, tandborsten, rökningen osv, så till den milda grad att det kan resultera I en separation.

Hur vi agerar, beteer oss brukar bero på vår uppfostran. Hur stenhård var egentligen mamma och pappa när det gällde vårt bordskick, städning av pojk/flickrummet och allt det andra som vi borde kunna. Hur uppfattar vi jämlikhet, kultur och traditioner?

Visst katten har vi moderna svenska svårt att förstå än mindre acceptera sk hedersmord för att inte tala om kvinnor som stenas I vissa länder till följd av påstådd otrohet! Ett makabert straff på något som vi I vår kultur inte anser vara ett brott längre. Jag skriver längre för att just detta med otrohet rubricerades faktiskt som en sorts brott för inte allt för länge sedan även I vårt land.

En tidigare mycket nära vän till mig fick tilldömt sig skadestånd samt månatligt underhåll just för att hennes make varit otrogen! Men dessa tider är som tur är förbi I vårt land.

Som överskriften angav skulle jag inte alls spåna ut I olika länders seder och bruk, inte I vad som kan anses vara rätt och fel även om jag självfallet gör min egen bedömmning utifrån mina erfarenheter.

Varje dag, ja I alla fall de flesta av veckan arbetsdagar tar jag mig till Tommy´s och äter där en förträfflig lunch. Sitter vid ett bord tillsammans med en kollega och äter stekt färskpotatis och kotlett-rad. Maten smakar förträffligt men min och även min kollegas matro störs defenetivt av en tredje ny kollega.

Kotlett bitarna attackeras med kniven och gaffeln I högsta hugg. Mannen formligen sliter köttbitarna I små till synes trasiga stycken. Just detta att han sliter isär köttet får oss båda att reagera dock inte så att mannen märker det. Så snart kotlettskivorna är sönderslitna attackeras potatisen på samma sätt. Med ett brutalt våld som om det gällde liv och död.

En stund senare är det fullbordat. Mannen lägger nu ifrån sig kniven och fattar gaffeln som ett huggvapen för att gå lös på maten ännu en gång. Nu skyfflas allt in I hans till synes hungrande mun. att tugga maten kommer inte på frågan och förefaller totalt onödigt då köttet och potatisen redan är sönderslitna till ganska små beståndsdelar. För säkerhets skull, liksom för att inte missta någon söndersliten matbit böjer han kroppen framåt så att huvudet och därmed ansiktet befinner sig på ett minemalt avstånd från maten. Denna kommer nu att förflyttas absolut kortast tänkbara väg från tallriken till munnen.

I min barndom visade TV´s enda kanal ofta dokumentärfilmer gjorda av en naturfilmare som hette Arne Suchsdorf. Denne hade osmaken att visa hur kattdjur I en annan världsdel glufsade och slet sönder sina byten. När jag nu satt vi lunchbordet kunde jag inte låta bli att likna mannen vid en av dessa uthungrade kattdjur. Kanske hade de, kanske han inte fått mat på väldigt länge och därför agerade som de/han gjorde.

Vi förfasar oss över händelser I jordens andra länder. Det som sker hos oss är dock helt okey. Men se di däringa tokiga utlänningarna som di bär sig åt!!! Men hur var det nu med alla sanna berättelser om våra sk utlänningar.

Som den där om de två invandrar familjerna som flyttade in I Hammarkullen/Rosengård/Rinkeby/ eller var var det egentligen
(första gången jag hörde denna alldeles sanna story var I Göteborg I slutet av 60-talet. Ja de var grannar till min kompis, eller? Men jag hörde den av en jobbkompis här om dagen, och då hade det tydligen ägt rum för någon vecka sedan I Rimbo)

Allt nog redan från början tyckte familjerna att det var ett konstigt folk som bott I deras lägenheter. De hade minsann lämnat toaletten, badkaret, handfatet ja till och med spisen, kylskåpet och frysen kvar I lägenheten!!! Vilken lycka. När de sedan boát sig ordentligt var det dags att skaffa en get som fick bo på balkongen. En get måste man ju ha. De ansåg det vara trist att vara tvingade att gå ut på svalen för att komma till vännerna grannen vilket fixades med en dörr direkt mellan bostäderna. Det var ju bara att ta upp ett hål. Nu insåg de hur knasigt det var att ha två kök, varför den ena spisen I fortsättningen fick agera bastuaggreagat. Ena kylen var för mycket och såldes därför på annons, tillsammans med det gamla parkettgolvet som blivit repigt till följd av att de gick med skor på inomhus. Sen var det visst ett potatisland och en massa annat hyss som skett.

Denna story anses vara en de de mest förekommande inte bara I Sverige utan I hela världen! Kan det ha varit en utlänning (en svensk) I Australien? LOL.

En sann historia som handlar om kulturkrock av det allvarligare slaget har vi Svenska dock en aktiv del i. Ett team från Volvo reste till Japan och Hitachi för att göra miljon affärer med dem. De mötte där ledningen för Hitachi, en knippe till synes allvarliga herrar I mörka kostymer som tycktes bocka sig I all evighet. Svenskarna innefattades av två kvinnor tillsammans med ett tiotal män. Att ett par av männen inte bar kostym, ansåg troligen av Japanerna vara en oartighet, men än värre var att kvinnorna om än prydligt klädda inte bar klänning/kjol utan hade långbyxor på sig. När dessutom den ena av dem på ett för Japanerna omöjligt sätt protesterade och därmed framförde sin åsikt. Ja I det läget kunde Volvo´s personal packa väskorna och åka hem.

Vad de gjort var inget fel affärsmässigt, men de hade inte tagit seden dit de kom. De hade agerat som om de kunde bestämma I allt, som om de var bättre vetande. Kvinnornas roll I det Japanska samhället går ej att jämföra med Sverige, men vi måste inse att vi inte heller kommer lyckas med att förändra en annan kultur genom att agera självsvådligt. Kanske kommer det accepteras en vacker dag även I Japan att kvinnor intar en självständig roll, men vi får nog artigt vänta tills detta sker.

Volvo och Hitachi lyckades troligen fixa till affären till slut, då utan kvinnlig inblandning.
Så hur är det med gammaldags hyfs och fason, vett och etikett I dagens jämlika sverige? Som barn fic vi barn alltid vänta medan övriga familjen, gäster osv tog för sig av mat, kaffe, tårta och vad det nu bjöds. Vi tilläts inte gå ifrån bordet förrän alla ätit färdigt, vi tilläts inte prata med mat I munnen, vi fick inte lov att avbryta de vuxna när de pratade. Vi fick självfallet inte slafsa och slurpa när vi åt, inte ens när det vankades soppa! Vi fick acceptera att det var mamma som bestämde vad vi alla skulle äta, om det sedan inte passade oss barn, tja då fick vi låta bli att äta. Är det någon som har det på det sättet idagens Sverige, eller möjligen en liten del av det???

Nej nu har här spånats färdigt för idag, snart är det Midsommarafton. En mängd människor kommer att supa och slåss( bdsm fras som innebär att de undergivna super och de Dominanta slåss) medan andra kommer kunna njuta av all god mat och trevligt sällskap. Är helt säker på att vi kommer sälla oss till den sista gruppen denna midsommar.

Fan midsommar redan, det innebär ju att det snart e Jul igen!!!!!
Kram alla goa och o-goa läsare och vänner.

Rädsla o 14-is Lycka

<- Bild på undertecknad samt Mexicano i cockpit på en 747-200 Jumbojet (tack och lov parkerad)

Dags för ännu ett par rader.

Jag ska FLYGA!!!! Ja jag skrev just att jag skall FLYGA! so what de e välan inget att hojta om men nu e det dock så att jag uppriktigt och innerligt hatar att flyga. Det är ungefär lika pest som att äta blodkorv. I mitt fall är det snålheten som bedrar visheten, för det finns fler saker som jag anser vara pest och pina. Nämligen detta att åka buss!

Fy fan vilken fånig gubbe kan ni gärna tycka. bakgrunden blir ett effektivt påhopp på alla trevliga och otrevliga busschaffisar i landet. Av hävd har jag lärt mig och gång efter annan fått bevisat för mig att denna yrkeskår allt som oftast består av en grupp som egentligen inte alls borde inneha körkort inte ens för EU-moppe. Att sedan de bussar som lovordas av miljöaktivister i vårt folkhem inte skulle klara sig genom Svensk Bilprovning om kraven på dem skulle vara lika höga som för personbilar och lastbilar. Bussar saknar allt som kan liknas vid deformationszoner och är lika säkra som ett korthus med hjul på.

nedan bild på en av två dikesfadäser i mitt "truckingliv"

I mitt fall har jag testat att åka sk snabbuss ett flertal gånger. Till en början är allt lugnt och efter en stunds resande är jag kattastroffallt uttråkad. Jag somnar därför bara för att efter ca en halv timma vakna och genom mitt avgrundsvrål av fruktan skrämma slag på alla andra resneärer på bussen. Jag har helt enkelt drömt att jag kör av vägen med en tradare, att bussen kör av vägen med tillhörande blodbad. Ett blodbad som jag inte alls har lust att deltaga i.

Ja så var det detta att flyga. Flygmaskiner kan inte flyga alls, det är en illusion som motverkas enbart av att de monterar ruskigt kraftiga motorer på denna korvliknade sak med flärpar som sticker ut. Så länge dessa motorer funka e allt okey, maskinen tar sig upp i luften och framåt. Men så händer ibland det oundvikliga, motorerna krånglar. Nu visar det sig att dessa korvlikande med flärpar försedda saker inte alls kan flyga. Ja visserligen lyckas de hålla sig på rätt plan en kort stund men ganska snart dimper de ned i backen med en fetsmäll.

För att ytterligare förstärka illusionen av att de kan flyga, att de är såååå enormt säkra förses de med minst lika många flytvästar som antalet passagerare ombord. Ett par gummibåtar finns också med i planet!!!

Jag frågar mig varför? Enligt de källor jag sökt i har inget, INGET flygplan lyckats nödlanda på vatten och klarat sig och passagerarna oskadda! Att ens försöka landa ett plan på vatten ger en fetsmäll som enkelt kan jämföras med ett nätt litet hopp från 25 våningen på ett höghus! Så varför flytvästar och livbåtar??? En illusion skapad för att invagga passagerare i en falsk säkerhet. Personligen sätter jag hellre mast och segel på ett badkar för en seglats jorden runt än flyger.

Mera flygfakta: Ett flyplans motorer väger mellan 2000 kg och 7000 kg. Dessa enormt fina för att inte glömma dyra motorer äro fastsatta vid flygplanskroppen med 3 BULTAR VARDERA!! Att jämföra med en bils motor som sitter fast med mellan 10 och 20 bultar. Hopp....

Inte att undra på att jag är rädd för att flyga. Men då jag måste till Malmö på torsdag står valet mellan att uthärda 11 timmars helvete på en buss, eller 1 timmars helvete på en flygmaskin. I båda fallen är priset överkomligt(faktiskt billigare med flyget). SJs pris var 3 gånger högre denna dag.

I slutändan om jag nu överlever ska ännu en Jagga hämtas i Skåneland. En som suttit på min önskelista en längre tid nu.... så kanske den där timman av rädsla betalar sig.

Ja så var det dags att höra ifrån kära "piggan". Ja om det var hon eller hennes dotter var lite svårt att avgöra, det lät i alla fall som en tvättäkta 14-is som tydligen i manligt sällskap varit en smula störande på ett hotellrum. Inte en gång utan 2!!!!! Ger mig den på att hon inte skulle märkt att hon/de blev handgripligen utkastade ens. Gillade dock att höra hennes glädje för den var mer äkta än Guld.

Ja så var det slut med mitt dravel för denna gång. Oj höll på att glömma att vi tänker ha ett mindre samkväm runt döa kyllingar till helgen med noga utvalda vänner...

kram alla goa och ogoa läsare och vänner

BDSM, Politik och Copyrights

JA hur sjutton ska jag börja mitt aktiva ord spånande denna gång. Får väl börja från början och då är det inte politik som gäller, det kommer först senare i denna blogg/

Någon gång strax efter andra världskrigets slut utkom en bok, en novell som över hela världen ses som en sorts bibel i BDSM-kretsar. Boken bar namnet "berättelsen om O" på svenska och skrevs av psedonymen Paulin Reage. Samma bok har filmats och kan än i dag återfinnas som video.

Berättelsen skildrar en ung kvinna som förälskar sig i en Dominant man. Denne skickar henne för uppfostran till ett slott i Frankrike. Roissy.(här finns dock inget slott). Senare överger mannen henne genom att ge henne som en gåva till sin bäste vän, Sir Stephen. Denne tar kommandot över hennes liv och ger henne en ring som synlig symbol på att hon ägs av honom.

Denna ring ofta kallad "O-ring" finns över hela världen som ett snyggt litet igenkänningstecken bland människor som tycker om / är involverad inom bdsm. Där en Dominant kvinna eller man styr och bestämmer över den undergivna parten.

Ringen skapades således i en novell och har kunnat köpas i dryga trettio år i en mängd olika material! Silver, Guld, Stål!

För egen del har jag som Dominant (kallar ju mig ofta för Master) ägt en dylik och burit den dagligen under drygt 20 år. Vänner till mig bär likadana. Vi bär den på olika finger resp hand beroende på om vi är Dominanta eller undergivna. Exempelvis då jag bevistade en bar i Alicante blev jag tilltalad av två trevliga unga tjejer som känt igen min ring och visste vad den innebar!

Plötsligt under smått knasiga omständigheter möter jag en Världsberömd sångerska. Hon bär en "O-ring" vilket får mig att undra och fråga henne om hennes intresse i bdsm! Hennes svar var att hon fått den som gåva av en kär väninna vid namn Eva Attling! Ja så kollar jag av några juvelerare och finner att en hel serie smycken i silver "designats" av EA. Ringen nu omdöpt till "RingRing" efter en ABBA låt finns med bland smyckena! Jag påpekar genast för vänner mm att detta var ju en klar copyright stöld om än ingen tagit patent på den. EA har lånat en typisk bdsm-sympol och gjort den tillgänglig för alla. Hon som tillhör är en av kändisarna inom Homo-rörelsen borde veta symbolers värde. Regnbågsflaggan används av homo. O-ringen av bdsmfolk, Zwastikan av nazisympatisörer osv. Kände EA till att hon lånade denna symbol?

Ja jag vill påstå att hon gjorde det, även om hon kanske inte läst boken, så finns också inom homokretsar en grupp människor involverade i just bdsm. Både män och kvinnor. Har för mig att deras grupper bär namnen Scandinavian Leather Men och Lace. Önskar den tidigare nämnda artisten i fråga att hon skall förknippas med bdsm? Jag tror inte det. Lika lite som jag själv skulle bära ett hakkors eller en politisk symbol som jag inte står för.

Tycker därför att det är väldigt tråkigt att Eva Attling använt denna bdsm symbol i ett modesyfte där köparen/bäraren ej har vetskap om symbolens ursprung.

Ja så är allt lungt ända till idag, då vi fick ett mycket kärt besök av Mia o Manfred med dotter o vovve. -Jag såg en bild på Mona SAhlin i Svenska Dagbladet. Hon hade en bdsm-ring, en O-ring på höger ringfinger!!!

Nu kunde jag inte hålla mig, sökte mao Googlade och fann snart 2 bilder på SAP´s nya partiledare. Grattis föressten även om jag röstar på ditt parti, gillar jag dig som partiledare. (misstänker att hon inte läser detta)

Ska man nu utgå från ringen hon bär, är Mona Sahlin, SAP´s nye ledare undergiven och väntar på att en Dominant person ska kräva hennes totala lydnad!

Jag tror dock inte ett dugg på detta för egen räkning, men men. Hur ska jag kunna avgöra, hon bär en klar bdsm-symbol på ett sätt som också talar om hennes roll.

Försökte redan när jag första gången kom i kontakt med EA´s "ringring" göra henne EA uppmärksam på detta problem, men hon svarade inte på mitt mail.

Sned kan världen bli i alla fall, men har vi nu fått en mäktig partiledare som tillika är UNDERGIVEN!! eller??!! Kanske någon snart undrar om min position inom SAP eftersom jag bär samma ring som partiets ledare.

kram alla goa och o-goa läsare och vänner...