Att vår "Mats-katt" försvann ur vårt liv kändes och känns fortfarande riktigt jobbigt. Trots allt var han ju en medlem i familjen. Min älskade Liselott är tillbaka till jobbet i Stockholm så en smula ensamt kan det kanske vara också här på paradiset Söbben.
Faster Mariann gör dock att jag känner att jag är till någon nytta. Sedan hon drösade samman har jag fått äran att agera assistent och chafför (utan livre) till bådas glädje. Ett antal mycket goda middagar har skördats samt goda bullar. På jobbsidan görs för närvarande reparationer på distans med hjälp av telefonen och bilder. Något som visat sig fungra alldeles ypperligt.
Vid sidan av detta har det jagats jobb och så dotterns bröllop. Det var troligen allt strul i mitt liv den senaste tiden som gjort att jag haft svårt att sussa. Plötsligt vaknade jag vid 3 på morgonen hade ont i bröstet och ena armen tycktes ha lämnat in tillfälligt. Värken tycktes släppa, armen infann sig och jag somnade om bara för att vakna några timmar senare, nu fundersam och rädd över det skedda.
Nu ringer jag till Carema ÖVC här i Henån, vars osympatiska telefonsvarare lovar att ringa upp en dryg timma senare. Va, jag vill ha besked på mitt onda nu, fan inte vänta!! Vilket får till följd att jag ringer sjukvårdsupplysningen.
Du ska ringa 112 och beställa en ambulans som tar dig hit fortast möjligt! Va!!!!!! Nej det har jag inte lust med, jag kör in! -Nej du ska inte köra! -Ja okey jag fixar något.
Och det gjorde jag självklart en stund senare satt jag i bilen och körde till Trollhättan där jag snabbt kopplades in i en massa sladdar och stacks med nålar. När läkaren undersökt en lång stund försvann hon för överläggning med överläkare. Väl tillbaka sa hon att jag skulle läggas in!
Hmm, får fundera på det, jag har inte tid att läggas in, i morgon ska jag till Donsö med faster Mariann! Ja det hela slutar med att jag skriver ut mig och de lovar att kalla mig för en större provtestrunda. Det var dock en ganska trött gubbe som körde tillbaka till Paradiset, nu en aning mindre tuff än vanligt. Läkarna förklarade att jag fått en förkänning av en hjärt-infarkt och att jag snabbt skulle lära mig att ta det lugnare. Troligen hade den utlöst av för många problem den senaste tiden, och om jag inte var försiktig kunde den mycket väl återkomma som en riktig infarkt.
Så bar det av med Mariann till Gbg och Saltholmen för vidare transport med passagerarbåt till Donsö i skärgården.
En helt fantastisk resa som till en kostand av 16,oo ger makalösa synintryck värdiga vilket vykort som helst. Väl framme bjöd kusin Mimmi på åktur i trött elektrisk golfbil och god middag. Livet lekte igen och jag passade på att sova middag.
Även hemresan gick prickfritt och sedan väntade en lugn kväll , ned mycket telefonsnatter med LL. Ja just det kusin Marie kom förbi med några överblivna hyllor som lär platsa fint i garaget för alla mina prylar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar